Och förstås - inte så lite oro. För en värld där - precis som på Hitlers tid - krig för vissa verkar vara den största av idrotter, för miljöförstöringen som får oss att fundera på, t ex skidsportens framtid, för världsfotbollen som, precis som politiken, blir alltmer odemokratisk,  för fotbollens ekonomiska vansinne.

Fiasko och fadäs

Jag har fortfarande svårt att smälta hur den, i varje fall på papperet, så kompetenta juryn för det 100-årsjubilerande Bragdguldet kunde förbise den särklassiga bragd som Daniel Ståhl utförde i och runt diskusringen vid friidrottens VM i Tokyo. Aldrig förr har statuternas passage, ”svårt och vanskligt läge”, så till fulla uppfyllts som när Ståhl tog ett nytt VM-guld. Aldrig förr har vi, i utsatt läge, på världens största scen, sett en idrottsman som förutom sin sportsliga topprestation också och samtidigt agerat som sin egen idrottspsykolog, en kurator och inspiratör för konkurrenterna, krishanterare och ståupp-komiker. 

Nästan obegripligt är det faktum att Sveriges herrlandslag i fotboll - det som såg så lovande ut på papperet med ovanligt många internationellt kompetenta spelare, totalt kollapsade under den danske förbundskaptenen Jon Dahl Thomasson. Han rustade ner försvaret snabbare än Fredrik Reinfeldt och eftersom denne överskattade man, som avvecklade vår militära kompetens också var med och anställde dansken, så går han alltså till historien som mannen som avrustade två försvar. 

Två förluster mot lilla Kosovo. Jag har inte sett ett värre svenskt fotbollsfiasko.

Undret i Bodö

Sverige som lätt skulle vinna sin grupp har nu ett halmstrå och en Graham Potter att förlita sig på - och, olyckligtvis, spelare som vacklar i både form och hälsa. Finns det liv på Mars, undrade Bowie, ja, det är nästan lika troligt som att Sverige går till VM i mars.

VM i USA, Mexiko och Kanada.  48 lag. Vansinnigt. Donald Trump har sitt finger med i spelet här också. Och Fifa-presidenten, Gianni Infantino, ställer in sig i Vita Huset lika slipprigt som han gjorde hos oljeshejkerna nere i Qatar. Fredspris till Trump. På helt eget bevåg. Världsrekord i total smaklöshet.

Den galna penningcirkusen snurrar vidare. Inför årets Premier League satsade de engelska lagen sammanlagt 25 miljarder på spelarköp. Som forskaren i sportsmanagement vid Köpenhamns handelshögskola, Sven Junghagen uttryckte det: ”Inga fotbollsklubbar går med vinst. Om klubbarnas vd agerat på samma sätt i ett vanligt företag hade han fått sparken för länge sedan.”

Årets roligaste upptäckt: Bodö. Nio mil norr om Polcirkeln, sommartemperatur på 11,2 grader, en arena för blott 8.270 åskådare men med ett fotbollslag som spelar jämna matcher mot europeiska topplag. Det är ett litet, vackert och inspirerande under i den stora fotbollsvärlden. Norges landslag dessutom högklassigt. Och mot Norge vände Mjällby blickarna för att få kompetens att vinna Allsvenskan i utklassningsstil. Vackert som en saga. 

Årets starkaste drama

Armand Duplantis har varit så enastående, så överlägsen och magnifik i alla avseenden att vi nästan tagit honom som självklar. VI har en svensk (nåja, halvamerikansk/grekisk också) idrottsman som betraktas som den bäste i världen - alla idrotter inräknade. Vi måste påminna oss, när han gjort världsrekord till vardagsmat, hur obegripligt stort detta är.

Vi får inte glömma Andreas Almgren, trea på 10 000 meter. Bragdartat det också. Omöjigt trodde vi alla.

Jag upptäckte inte bara Bodö - jag återknöt bekantskapen med en sport som jag länge älskat att både spela och titta på: - tennisen. Finalen i Franska öppna mellan dagens två huvudkonkurrenter - efter eran med Federer, Nadal och Djokovic - spanjoren Carlos Alcaraz och italienaren Jannik Sinner är förmodligern den bästa tennismatch som någonsin spelats, för mig blev den ett idrottsdrama, en hisnande upplevelse i alla sina delar som jag aldrig sett maken till. Den hade allt.

Svensk tennis däremot befinner sig på en nivå där till och med gamle V-Gurra  i vita långbyxor hade haft en chans om det gått att återuppliva honom.

Två trevliga upptäckter avslutningsvis; en stor nyårsbukett till två TV-kommentatorer med förmåga att förgylla upplevelsen och komplettera vårt eventulla kunnande; Maria Strandlund Tomsvik som initierat och välformulerat kommenterade den där historiska tennismatchen tillsammans med Jonas Björkman och - mitt senaste fynd: Mona Brorson, expert på skidskytte. Påläst, fyndig, uppiggande och med ett leende på läpparna. Detaljrik och upplysande med ett lätt anslag och utan att bli nördig. 

Vinter-OS och fotbolls-VM nästa år. Motorsågen slipad, blomsterkontot påfyllt.

Vi ses då.

Gott Nytt År!