När radions P1 toppar Ekot med Zlatans avslutade karriär som spelare, då är man stor. Nästan tio minuter om den legendariske spelaren, fem olika namnkunniga personer som kommenterar, plus inslag från Rosengård för att spegla Zlatans karriär. Det är unikt, och kommer sannolikt aldrig inträffa igen för någon svensk idrottsman.

Zlatan har lämnat arenan. Det varade alltså inte för evigt även om man var beredd att tro det.

Hans karriär är enastående, hans påverkan på ungdomar i hela världen imponerande, han snabbhet, styrka, teknik och vinnarskalle i en och samma person unikt.

Han gav både kyssar och armbågar. Om hans liv varit men musikal skulle han kunna varit både Skönheten och Odjuret och naturligtvis hade han spelat båda rollerna själv.

Det är kontrasternas evenemang. På gatuserveringar och på trottoarerna njuter åskådarna av blandningen av ett till synes aldrig upphörande tåg av deltagare och deras enskilda kamp. Var och en av de 17 000 löparna begår en strid med sin egen kropp i varje steg under maximal ansträngning och striden tar inte slut förrän efter mer än fyra mil. Och då står de där fortfarande, iakttagarna som helst vill se ansiktsuttryck hos varje gladiator.

På lördagen är det dags igen. Huvudstadens gator svämmas över av ung som gammal, man som kvinna, otränad som slaviskt förberedd.

Attacker, bojkotter, påhopp, avbrutna samarbeten och rasismanklagelser. Det går inte en dag utan att läsa om hur lag och hela idrotter påverkas och skakas av utspel som inte har med själva spelet och rörelserna att göra. Men låt oss i god pedagogiska ordning börja med monstren. 

Internationellt stiger hockeyns värde, samtidigt som det svenska förbundets marknadschef, Christer Plars,  kan ha anledning att känna oro inför framtiden.

-Visst var VM en missräkning, men jag vill betona att våra avtal är långsiktiga och med sikte på VM i Sverige/Danmark 2025, framhåller Christer Plars.

Totalt redovisar det svenska förbundet sponsorintäkter på cirka 70 miljoner för 2023, varav Svenska Spel är såväl förbundets som Tre Kronors huvudsponsor.

700 mer eller mindre ledande personer inom svensk idrott är samlade i Uppsala för Riksidrottsmötet . Då borde mycket vettigt komma fram. Själv funderar jag på vad de kan tänkas ta upp denna gång utöver oändliga tal om hur förträfflig svensk idrott är och oändligt med priser till förtjänta idrottsledare.

Men, sen…Vad avhandlas? Seriösa diskussioner om varför antalet aktiva föreningar halverats de senaste 30 åren? Tror inte det. Kanske om varför RF med sina distrikt idag mest pratar värdegrund, barnidrott, integration, jämställdhetsfrågor, behoven av fler idrottsytor (trots att dessa ligger tomma 20 timmar om dygnet)… Tror inte det heller.

”När Tjeckoslovakien delades så växte hockeyvärlden med tio procent” brukar jag reta hockeyvänner med.

Så var det ju. Hockeyn var Sveriges mest överskattade sport. Vi vann VM om vi inte blev utklassade av Sovjetunionen. Hockeyförbundets dåvarande ordförande ansåg att sporten inte kunde växa mer i Sverige. Noll tjejer och någon tiondels promille invandrare var uppenbarligen inget problem. 

När man som jag går in på sin sista vecka som ordförande för RF börjar man fundera över vad som är stora respektive små frågor. Svaret sitter som så ofta i betraktarens ögon. Jag var i förra veckan och uppvaktade infrastrukturministern Andreas Carlsson. 

Vi inom idrotten vill att Regeringen ger Polisen i uppdrag att utreda frågan att fler än bara Polisen ska få möjligheter att vid tävling på statlig väg få dirigera trafiken, exempelvis som flaggvakter. Det är vid första anblicken en liten fråga men den skulle betyda oerhört mycket för de sex Specialförbund som berörs, till exempel cykel, triathlon och friidrott. 

Det finns en diskussion och debatt om idrottens arbete och dess hantering om till exempel övergrepp, trakasserier och andra oacceptabla beteenden ska hanteras av en oberoende organisation/er utanför den formella idrottsrörelsen och därmed Riksidrottsförbundet. Vi som tror på den svenska idrottsmodellen måste ta denna debatt med stor ödmjukhet och seriositet och se över hur sådana här frågor bättre kan hanteras inom idrottsrörelsen både vad gäller det förebyggande arbetet och bestraffningar.

 Att döma av rubriken kan man tro att det här handlar om när elitidrottare lägger av, men nej, det här handlar om stämningen på arenan. För i dagens moderna samhälle är det faktiskt viktigare att tala om att man är på plats än att faktiskt vara där. 

Kolla bilden. Den är från Bauhausgalan i somras. Mondo Duplantis hoppar nytt stadionrekord. Man kan förstås förundras över att det är bara jag som har kameran riktad mot något annat än Mondo, ribban och stavhoppsbädden. Vad är det för fel på mig egentligen?

Idrottens maktstrukturer har större likheter med ett medeltida feodalsamhälle än med en modern demokrati

I takt med att mitt engagemang för idrottsdemokratiska frågor har ökat har jag funderat allt mer över idrottens styrning och demokratiska strukturer och ställt mig frågan hur demokratiska de egentligen är? En dag slog det mig att idrotten liknar ett gammalt feodalsamhälle. Började läsa på. Konstaterar att likheterna är slående.