Hur kunde någon frisk människa påstå att så uppenbara lögner var sanningar, om än alternativa sådana?

En hel värld förvånades över tilltaget och sen dess har det bara fortsatt så.

 Men varför ska vi vara så förvånade? ”Alternativa sanningar” har funnits – och finns – inom idrotten med.

 Några exempel

Ta de ”alternativa sanningarna” som de som ertappats som dopade ofta tar till.

Den tyska 5000-m-löparen Dieter Baumann skyllde på att det någon spetsat hans tandkräm med nandrolon. Och han är inte ensam om att hävda att det är någon annans fel (vilket det i och för sig kan vara). Här är ett par:

●                        ”Jag trodde att det var vitaminpiller i burken jag fått av min tränare” (Linda Haglund, friidrott)

●                        ”Min läkare gav mig det här läppbalsamet” (Therese Johaug, längdskidor)

●                        ”Det måste komma från köttet i en burrito” (Shelby Houlihan, friidrott)

●                        ”Oh, de höga testosteronhalterna måste bero på att jag drack fem öl och hade sex omgångar sex med min fru kvällen innan” (Dennis Mitchell, friidrott)

●                        ”Det var tydligen något i massagekrämen” (Justin Gatlin, friidrott)

●                        ”Min coach måste lurat mig” (alltför många)

●                        ”Jag har nog fått i mig det när jag åt ’förorenat kött’ i Spanien” (både Katrin Krabbe, friidrott, och Alberto Contador, cykel)

●                        ”De främmande blodcellerna måste komma från en ’ofödd tvilling’ från det att jag låg i livmodern” (Tyler Hamilton, cykel)

●                        ”Min fysioterapeut har masserat mig och han hade ett sår på ett finger som han behandlat med en sprej” (Jannik Sinner, tennis)

●                        ”Jag trodde att det var ett godkänt preparat. Det hette ju nästan samma sak” (Bobby Portis, basket)

 Ja, undanflykterna är många.

 Fotbollens ”alternativa sanning”

Många är de också i idrotter där det snarast blivit legio att ge sig själv en fördel fast man vet med sig att man inte har rätt till den.

En uppenbar sådan idrott är fotboll. När domaren blåser för frispark, inkast eller straff åker det alltid upp en skog av händer från BÅDA lagens spelare som menar att det minsann var det andra laget som gjorde fel.

Eller så slår man reflexmässigt ifrån sig.

”Det var ju hon som var sist på bollen.”

”Nej, jag drog inte alls någon i tröjan.”

”Vadå? Skulle min hand ha varit på bollen? inte då!”

”Det var han ju som fällde mig.”

Och detta trots att man som spelare mycket väl måste känt på sig vem som egentligen hade rätt.

Man undrar om trycket från klubbarna och fansen får spelarna att låtsas, att blåljuga, att hitta på. Är det till och med så att det är för mycket pengar som står på spel för att sanning ska få vara sanning?

Eller kommer fotbollen alltid få leva med sin alternativa sanning för att det liksom är inbyggt i spelet och för att barn och ungdomar får lära sig det redan från början? För man gör ju gärna som ens idoler gör.