Under ett par augustidagar för snart 20 år sedan stod jag på ett kokande Ullevi som regissör för EM i friidrott i Göteborg. Det var folkfest, lapp på luckan och ett svenskt landslag – med guld för Christian Olsson, Sanna Kallur och Carolina Klüft – som visade var skåpet skulle stå. 

Vi kan inte söka

I dag kan Sverige inte ens söka ett utomhus-EM. 

Inte om vi så tiggde på bara knän.

Det kan – och gör – däremot Helsingfors. Våra finska grannar har precis lagt in högsta växeln för att få arrangera EM 2030 på sitt anrika Olympiastadion. De har fattat grejen. De vet att det krävs välpumpade ekonomiska muskler bara för att trycka på ansökningsknappen.

Men de vet också att man kan räkna hem ett sådant här arrangemang. 

Rejält dessutom.

Var ska Mondo hoppa?

Medan finländarna räknar på miljonvinster – i euro förstås – står den svenska friidrotten med tomma händer. Hur hamnade vi här? Varför har vi monterat ner vår kapacitet att arrangera de riktigt stora folkfesterna?

Svaret är lika enkelt som deprimerande - vi har ingen arena.

Ullevis löparbanor är sedan över ett år utslitna, upprivna och lämnade åt sitt öde. Göteborgs stolthet har förvandlats till en renodlad konsertarena för Håkan Hellström och Coldplay. Missförstå mig rätt, det är grymt bra att få uppleva världsartister på Ullevi, men var ska Mondo Duplantis hoppa på hemmaplan inför 50 000 åskådare? På en provisorisk uppbyggd bana på Strawberry Arena?

För låt oss vara ärliga. Stora arrangemang är avgörande för att inspirera nästa generations Roosare, Almgrenare och Ståhlisar. Det är sannerligen viktigt och på tiden att våra barn och ungdomar kan få chansen att imponeras av Europaeliten på nära håll i Sverige.

Inte annat än business

En kalkyl som går ihop

Finlands ansökan handlar inte bara om idrottslig stolthet. Det är hårdkokt business. Den finska staten och Helsingfors stad ser EM 2030 som en investering som kommer att ge mångdubbelt tillbaka till det lokala näringslivet.

Dels handlar det om de direkta turistekonomiska effekterna – hotellnätter, restaurangbesök och fulla rulltrappor i Stockmanns legendariska varuhus.

Sverige har gett upp

Dels om det rent marknadsmässiga värdet av att sätta huvudstaden på Europakartan under en dryg vecka på bästa sändningstid.

Sverige har gett upp den matchen. 

Så det är dags att vi – staten, Friidrottsförbundet, arenaarkitekter, storstädernas kommunalpampar, byggnadsnämnder, ledande idrottspolititiska företrädare och jag vet inte vad – lyfter blicken från kommunala sparkalkyler och inser att stora idrottsevenemang är en motor för hela samhällsekonomin.

Annars får vi snällt sätta oss på färjan till Helsingfors för att se friidrott i världsklass.