– Då är det de som ska betala en dyr j*vla hyra för att de får arrangera loppet på marken som tillhör oss Lidingöbor, menade han. Kolla bara här. Vad f*n är det här för byggnader som står och skräpar?

Det var en knapp vecka efter Lidingöloppet och på Grönsta gärde höll man just på att plocka ner de sista stålskeletten från målbyggnaderna. Det var de ”som stod och skräpade”. I övrigt hade alla spår av världens största terränglopp snabbt städats bort. Det är viktigt, det är ju ändå Lidingöbornas mark.

Farbror Surgubbe menade dock att Lidingöloppet inte hade nåt på hans ö att göra. 

– Det kommer ju bara en massa folk hit.

Jag försökte kontra med att Lidingöloppet nog ändå var bra för Lidingö. 

– Det gör ju ön känt för någonting positivt. 

Fast det tyckte han var bara var blaha-blaha.

- Och varför det?

– Vad ska det vara bra för? Vi behöver inte vara kända för något. Vi vill absolut inte ha en j*vla massa folk hit. Flytta, för böveln, Lidingöloppet till Märsta eller nåt. 

Sa han. Och travade iväg med sin hund, som fortfarande viftade på svansen. 

De gick iväg på de fina löpspåren i skogarna vid målet på Grönsta, de som har elljusbelysning som gör att man kan gå i skogen med hunden även när det annars är mörkt. Och som till största delen är bekostade av avkastning från just Lidingöloppetloppet och i samarbete med Lidingöloppets sponsorer och partner. 

Men det tänkte väl inte Farbror Surgubbe på.

Bära sina egna kostnader

Kan idrotten bära sina egna kostnader? 

Och klarar samhället sig utan idrottens insatser?

Men tänk om en stor del av Sveriges befolkning, de som inte idrottar, tänker som Farbror Surgubbe …

I deras värld är frågan kanske om idrotten verkligen är värda att få låna mark för maror, terrängtävlingar, cykellopp och orienteringar, om idrotten ska få stöd för att belägga grusiga fotbollsplaner med konstgräs, hyra idrottshallar till subventionerade avgifter och få aktivitetsbidrag för att man bedriver positiv verksamhet för barn och ungdomar? 

De pengarna – som stat och kommuner på olika sätt bidrar med – ska man kanske istället använda till annat och så får idrotten stå för sina egna kostnader helt och hållet. Genom medlems- och aktivitetsavgifter, och inkomster från sponsorer till exempel..

Det tycker nog Farbror Surgubbe. 

Konsekvenserna skrämmer

Men antagligen blir det färre som idrottar, färre som börjar, färre som har råd att fortsätta. Då kanske man inte skapar de där goda vanorna som barn och ungdomar behöver. Då kanske medelsvensson rör på sig för lite. Då kanske folkhälsan blir sämre, med dramatiskt ökade kostnader för hjärt-/kärl- och andra välfärdssjukdomar till följd. Och då behöver nog alla pengar som i dag i olika former går till idrottsverksamhet istället gå till sjukvården. Antagligen i hundrafalt större belopp. 

Det vore en olycklig utveckling – eller snarare avveckling – som Sverige knappast har råd med. 

Någonstans vill jag ändå tro att Farbror Surgubbe också förstår det. 

Men f*n vet.

Hunden verkar i alla fall fortsätta att glatt vifta på svansen.