Du har säkert sett tv-programmen om Ludmila Engquist. Hon var hela Sveriges kelgris, världsbäst, utsedd till Årets svensk och kärleksfullt parodierad i radioprogrammet Rally var och varannan fredag. Nu mest känd för att ha åkt dit för dopning både en och två gånger. Men hur viktig kunde hon ha varit för svensk friidrott från då till nu om hon nöjt sig med den framgångsrika friidrottskarriären, struntat i bobåkandet och sedan fortsatt som tränare och förebild?

Han blev manager

Det är en ovanligt varm sommardag. Året är 1993 (eller kanske 1994…). På Bosöns gummiasfaltssvarta rundbanor stöter jag på en av mina gamla lumparpolare från idrottsplutonen vid K1 – den alltid lika kolugne Johan Engquist. Ja, visserligen hoppade den dåvarande sprintern Johan av sin militärtjänstgöring rätt snabbt, men vi lärde i alla fall känna varandra. Han kom från Råneå i Norrbotten och mina föräldrar bodde då i Luleå, så vi hade ju en del gemensamt. Och nu kommer han gående mot oss med ett stort igenkännande leende. 

Johan berättar att han är där med en träningsgrupp av friidrottare från Ryssland och Ukraina, kanske från ytterligare något land av de forna sovjetstaterna. Jag visste att han i sitt tidigare jobb som säljare och försäljningschef för Nordic Sport hade rest en del på Östeuropa och att där kommit i kontakt med flera elitfriidrottare. Sedan ett par år hade han nu rollen som manager för dem.

Vi småpratar lite innan han pekar på och presenterar oss för några av friidrottarna. Han förklarar att det är några riktigt bra sprinters, stavhoppare och häcklöpare i gruppen som nu är i Sverige för att träna och tävla. Några av dem tillhör den absoluta världseliten. Det är här och nu som jag för första gången träffar Ludmila Narozjilenko, tjejen som ett par år senare skulle börja tävla för min klubb, IFK Lidingö, gifta sig med Johan, ta hans efternamn, bosätta sig på Lidingö och vinna både OS-guld och VM-guld för Sverige – och framförallt vinna svenska folkets hjärtan. Det han inte berättar är att Ludmila är avstängd för dopning.

Visserligen hade jag redan sett henne tävla. Jag, Toralf Nilsson, Kalle Hagström och Anders Karlsson hade varit på plats under VM i Tokyo och där sett henne vinna guld på 100m häck. Men för oss var hon då – 1991 – bara en kugge i det sovjetiska propagandamaskineriet. Ännu en ”rysk” friidrottare som antagligen var fullproppad av kemiska preparat som gjorde henne snabbare, starkare och fick henne att orka fler och vassare träningspass. Så då brydde vi oss inte särskilt mycket om henne och hennes framgångar. Annat skulle det bli ett par år senare. För då – i slutet av 1990-talet – låg svensk friidrotts fokus i mångt och mycket på just den här tjejen: Ludmila Engquist.

Comebacken efter bröstcancern

Låt oss nu hoppa fem år framåt i tiden, till en annan varm sommardag. Närmare bestämt 30 juli 1999. Platsen är Stockholms stadion och jag har rollen som regissör för världens då kanske allra främsta friidrottsgala. Under ett par år har vi i rasande fart utvecklat DN-galan ur showsynpunkt med speakrar, musik, tv-samarbete och tajming. Varenda detalj är nu verkligen genomtänkt och kvällen till ära ska Ludmila Engquist göra comeback. 

Hon har som nybliven svensk alltså redan vunnit olympiskt guld i Atlanta 1996 och VM-guld i Aten 1997. Men i april 1999, ett par månader före DN-galan, blev hon diagnostiserad med bröstcancer och genomgick en tung behandling med cellgifter. Trots det tuffa beskedet och svårigheterna att orka träna med alla cytostatika fortsatte hon att träna hårt. Enormt hårt. Den tjejen har verkligen en vilja av stål och en kropp som klarar det mesta.

Ett par dagar innan hade hon och Johan meddelat att det skulle bli en comeback och det just på DN-galan mot den absoluta världseliten. Vi visste att det här var ett moment for the life, inte bara för Ludmila utan för hela publiken på det fullsatta gamla olympiaborgen. Det här måste regisseras väl. 

Vi stuvade om lite plats i minutprogrammet och såg till att inget annat avgörande skulle ske precis när Ludmila skulle göra entré på löparbanan. Tanken var att hon skulle komma in i gången från läktaren vid spjutansatsen mitt i fondläktaren och sedan inför publikens jubel sakta gå de 250 meterna på löparbanan längs läktaren vid Sofiavägen, vinkandes till publiken och fortsätta runt i Valhallavägskurvan till startplatsen för häckloppet. Och så blev det.

Ludmila hade själv önskat att vi skulle spela ”Här kommer Pippi Långstrump” – hon var ju också världens starkaste tjej – när hon skulle komma in, men Johan övertalar henne att hon istället ska göra entré in till tonerna av Bachman Turner Overdrives ”You ain’t seen nothing yet”. 

Music directorn Claes Noting sätter igång musiken i exakt rätt ögonblick när Luddan gör entré och speakern Hans G. Lindskog påannonserar hennes närvaro. 

Applåderna ville aldrig ta slut

Det blir en formidabel succé. Applåderna och hyllningsropen vill aldrig ta slut. Håret reser sig på armarna hos oss som jobbar med regin. Säkert också på de flesta av de 15 000 åskådarna på Stadion. Det här var större än vad vi vågat föreställa oss. Och det här var ju ändå före loppet. Tänk hur det skulle kunna bli om hon dessutom skulle springa bra och vara hyfsat nära de andra världsstjärnorna. 

Och nu är det dags. Vi kör introjingeln och presenterar stjärnlöparna en efter en. Ludmila på en av mittbanorna. Hon ler, hälsar med armen till publiken och tar emot applåderna. Det blir flera sekunder extra innan vi kan gå vidare i presentationen. Det är stort. På åttonde banan har för övrigt en 18-åring Susanna Kallur fått en startplats, vilket skulle bli en smygande inledning på hennes karriär – men det är en helt annan historia.

På eeedra platser. Löparna går ner i startblocken. Stadionpubliken är knäpptyst. 

Fääärdiga. Luften dallrar av spänning och förväntan. Allas blockar är riktade mot hundrametersstarten.

Pang! 

Ludmila får en helt okej start, men det är på andra halvan som hon närmar sig Melissa Morrison, Sharon Couch och Delloreen Ennis. Fast publiken ser nog inte de andra. De har helt sälert bara ögonen på Luddan. Och de ser att hon äter in centimeter för centimeter på de andras försprång för att på mållinjen faktiskt vara parallellt med Melissa, ja kanske till och med först. Hon vinner loppet knappt med klart – med en hundradel före fjolårsvinnaren Morrison. Vilket jubel! Vilken succé! Vilket historiskt ögonblick! Det dröjer förstås ett tag innan vi kan fokusera på något annat i tävlingen.

En knapp månad senare tangerar hon sitt eget svenska rekord – 12.47 från OS i Atlanta – när hon tar brons i VM i Sevilla. Större än så kunde hon inte bli. Jo, kanske ett halvår senare. För på Idrottsgalan 2000 tar hon hem fyra priser – Årets kvinnliga idrottare, Årets idrottspersonlighet, Årets prestation och Jerringpriset.

Sen går det utför. Först nerför isrännan i rollen som bobåkare. Det går ganska bra. Sen i rollen som avstängd och för andra gången dopad fuskare. Det är inte bra. Verkligen inte. Den historien berättas föredömligt i de första avsnitten, Ludmila – Drottningen av Sverige, och Ludmila – Drottningens fall, i serien Hall of Fame på SVT Play. 

https://www.svtplay.se/hall-of-fame-1

Tänk på det motsatta

Hur kunde ett alternativt slut ha varit?

Men tänk om det inte hade hänt. Tänk vad stor Ludmila hade varit. Hon hade kunnat gå på vilket galaparty som helst, de närmaste 30 åren. 

Tänk vad det hade betytt för hennes och Johans ekonomier. 

Tänk vilken resurs hon hade varit för svensk friidrott, både som galjonsfigur och som kunnig tränare, kanske ledare. 

Tänk vilken förebild hon hade kunnat vara. 

Tänk vad många små tjejer som hade börjat med häcklöpning. 

Tänk vad många nyfödda som kanske skulle ha döpts till Ludmila. Nu kanske de istället döptes till Sanna…