Det är ju knappast en överraskning för dig som läser det här, men jösses vad många vita män – ofta äldre – det sitter i Sveriges styrelser. Under årsmötenas högsäsong, våren, var jag med på nio årsmöten, dels i näringslivet, dels (och främst) i olika idrottssammanhang. Så låt oss kalla det för empiriska studier, även om det naturligtvis inte är någon vetenskaplig redogörelse.

Själv har jag hyfsat ofta fått frågan om att ingå i styrelser eller valberedningar. Men jag tackar nästan alltid nej. För styrelserna behöver inte fler som mig. Som är plus 60. Som är man. Som har svensk bakgrund släktled efter släktled efter släktled.

kvinnor, ungdomar och invandrare, då?

Det har sagts förr och det tål att sägas igen. Det är verkligen ett gubbvälde med många äldre vita män som bestämmer.

Men är det ett problem att det är en övervikt av äldre män med svenskt ursprung i styrelserna? Både ja och nej. 

Nej, det är inget större problem

”Nej” för att det är svårt att få kvinnor, ungdomar och invandrare att lägga tiden på styrelsearbete och många valberedningar lyckas inte engagera andra än just den här gruppen män. Då är det bra att man i alla fall lyckas få ihop ledamöter nog för en styrelse. Men det är förstås ett blahablaha-argument Valberedningarna kan (läs: bör) naturligtvis lägga ner mer tid, engagemang och övertalningsförmåga för att få styrelser som i större utsträckning representerar medlemmarna eller rentav samhället.

Och ”nej”, det är inget problem, eftersom de här männen i styrelserna ofta gör ett mycket bra jobb. De har många gånger erfarenhet av styrelsearbete, kan företaget, branschorganisationen, förbundet eller idrottsföreningen på sina tio fingrar och har dessutom kontakter. Fast det är förstås också ett blahablaha-argument. Det främjar inte jämställdhet och speglar inte samhället.

Väljer kompisen

Men faktum är att man ofta väljer sina kompisar, de som tycker som ordföranden, de som man kanske redan umgås med, som man vanligtvis pratar bra med och kommer väl överens med. Det funkar. Men återigen – är de verkligen rätt representanter för dem de ska företräda?

Ja! Det är sannerligen ett gigantiskt demokratiproblem

”Ja” det är ett problem, för att utvecklingen i föreningen (här fokar jag på idrotten istället för näringslivet) ofta går långsammare. Som det ju vanligtvis blir när ett gäng (gubbar) tycker lika och är ganska nöjda med hur det är. Inte alltid, men risken ökar förstås.

”Ja” det är ett problem för att man faktiskt inte har tentaklerna ute för att känna vad som är bäst för medlemmarna och rörelsen.

Och ”ja” det är ett problem för att det till syvende och sist faktiskt är ett stort demokratiproblem när inte styrelser är sammansatta så att de representerar medlemmarna – nuvarande och kommande. Vi behöver verkligen få in fler yngre, fler kvinnor och fler personer som är födda i andra länder. Kanske även representanter med funktionsvariation och hbtq-representanter. Mångfald kan ge klubbarna fler medlemmar och till och med en styrelse med ännu större engagemang. 

Men hur? Det är ju inte så att föreningarna inte har försökt. För det äter tid att sitta i styrelser. Och för att ha tid är det ju enklast om man inte studerar, inte har små barn (eller större barn för den del – de ”tar också tid”), har ett välbetalt jobb som inte kräver en massa övertid – eller till och med har gått i pension. 

Det här gäller särskilt i idrottsrörelsen eller branschorganisationer. Men kanske inte riktigt på samma sätt i näringslivet där styrelsen i första hand ska företräda ägarintressen och företagets långsiktiga verksamhet.

Det börjar med valberedningen

Vill du ha förändring? Vill du se fler yngre i styrelsen? Vill du inte bara ha en kritvit styrelse? Tycker du att det vore fint med fler kvinnor i styrelsen? Då ska du se till att på nästa årsmöte nominera några sådana representanter till valberedningen. För det är valberedningen som föreslår kandidater till styrelsen (även om årsmötet väljer dem – eller några andra). Mycket av makten för de kommande årens styrelsearbete sitter alltså egentligen hos valberedningen. Så föreslå gärna några yngre till valberedningen. För var så säker på att de har kontakter. De känner säkert personer med rätt kompetens som kan göra bra ifrån sig i styrelsen.

På Gotlands–Stockholms Friidrottsförbunds (populärt kallat Gosth) i våras var jag själv med och föreslog två yngre personer till valberedningen. Glädjande nog blev båda, en 20-åring och en 18-åring, valda att ingå i valberedningen.

Men har de – Frida och Marcus – kompetensen? Har de kontakterna? Har de tiden? Kan de prioritera rätt? Har de engagemanget? Är de uthålliga? Fattar de vilka krav som ställs på dem som ska vara med i en styrelse? Jag är övertygad om det! Och ser mycket fram emot nästa årsmöte.

Ta hand om ”gubbarna”!

Men vad ska vi göra med silverrävarna, de som nu kanske inte får sin "välförtjänta" styrelseplats? Det är ju faktiskt inte så att deras kunnande, erfarenhet, kompetens, tankar, förmåga att förnya sig, etc. är värdelös. Snarare tvärtom. De är också viktiga. De kan historien bakåt. De har en massa kontakter. De vet hur styrelsearbetet ska skötas. De kommer därför fortfarande att göra stor nytta och stora insatser för föreningarna de är med i. De kan vara med i kommittéer, arbetsgrupper eller adjungeras till styrelsemöten. Ta hand om dem!

Det allra bästa, tycker jag, är om de här erfarna farbröderna blir mentorer till de kommande styrelseproffsen. I varje klubb borde det finnas ett mentorprogram där en tidigare styrelseledamot tar hand om en ”nybörjare”.

Vem tar bollen och skissar på ett sånt mentorprogram?