valberedning

Tredje gången gillt för Leksand

Sparbanksfoajen i Tegera Arena i Leksand var i centrum under måndagskvällen. 

Falu-Kuriren direktrapporterade och sände live-TV,  tidningens sportchef, Markus Bäckström och politiske redaktör Gabriel Ehling Perers analyserade varför Leksands IF tvingades kalla till årsmöte för tredje gången.

Tidigare försök har slutat i kaos, verbala påhopp och hot om polisanmälan.

Nu kunde stämman ena sig kring en 68-årig skåning, Mats Ekelund, främst känd i innebandy-Sverige men sedan fem år tillbaka bosatt i Häradsbygden utanför Leksand.

Inför stämman försäkrade han att han varit leksing sedan 14 års-åldern. Han jobbar i dag med företagsförvärv inom bankvärlden och säger sig uppskatta ordning och reda.

I den nya styrelsen, sju ledamöter, inklusive ekelund, fanns plats för en kvinna, Elisabeth Wahl, bosatt i Stockholm

Valberedningens arbete underskattas

Det är fortfarande ett gubbvälde med många äldre män i styrelsen, skriver Janne Åkerblom och funderar på varför det är en övervägande del erfarna män i idrottsstyrelserna, valberedningarnas makt och att det finns ett behov av mentorprogram för att få in och lära upp in fler yngre styrelseledamöter.

Det är ju knappast en överraskning för dig som läser det här, men jösses vad många vita män – ofta äldre – det sitter i Sveriges styrelser. Under årsmötenas högsäsong, våren, var jag med på nio årsmöten, dels i näringslivet, dels (och främst) i olika idrottssammanhang. Så låt oss kalla det för empiriska studier, även om det naturligtvis inte är någon vetenskaplig redogörelse.

In med mera fotbollsförstånd!

Om man smyger i kulisserna och lyssnar på snacket i de allsvenska fotbollskorridorerna så begriper man snart, hos de lite otillräckliga och överraskande lågt presterande, att domarna är odugliga och tränare bör bytas ut. Självklart finns det ingen som säger: Vi måste få in mera fotbollsförstånd i styrelserna! 

Nu säger jag det. För detta tränarsparkande för att skyla över sitt eget, usla fotbollsförstånd är bara pinsamt.

Jag har ju Malmö FF i min närhet som ett gott (dåligt) exempel.

Nu spelar MFF i Europa-League som enda lag i Sverige och med en primitivare fotbollsvariant för att rädda det som räddas kan och det är väl möjligt att klubben når den där eftertraktade tredjeplatsen i Allsvenskan - med garanterat Europaspel nästa år - men det som brandsläckaren från Norge, Åge Hareide, nu gör är att försöka rädda en säsong som höll på att kantra totalt. 

En besvärande symbios i MFF

Malmö FF gick in i 2019 som den rikaste idrottsklubben i landet.

Klubben kunde vid sitt årsmöte fredagen den 1 mars presentera en samlad förmögenheten på 497 miljoner, likvida medel på 218 och vinsten för 2018 skrevs till 40 miljoner.

Med dessa ekonomiska muskler, med ägandet av en jättefin arena, en skicklig tränare, en stark organisation och en bra trupp är Allsvenskt guld och europeiskt avancemang realistiska mål.

Den nye ordföranden, Anders Pålsson, säger: ”Vi befinner oss i Europas division tre - men Ajax är riktmärket.”

Ajax klarade 3-3 mot Bayern München i den sista  gruppspelsmatchen i Champions League i höstas, spelade stundtals ut men förlorade med 1-2 mot Real Madrid i åttondelsfinalens första match.

Ajax har det pratats om som målet att nå för Malmö i långliga tider. Det gjordes redan under Cavallis tid på 80-talet. Det är lika orealistiskt nu som det var då. Ajax finns i Europas division två, med snudd på ettan. Och vad MFF beträffar har ju klubben under det ännu unga 2019 pendlat mellan halvlekar i Europaklass (mot Chelsea) och matcher på Superettannivå (mot Degerfors och Öster).