Klubben leds sportsligt av Andreas och Sagas tränare Per Skoog tillsamman med Simons tränare Malin Sundström. Ansvarig för förenings breda verksamhet, DIF Running är Caroline Högardh assisterad av Kalle Berglund.

Bakgrunden till klubbytet är att ge både de aktiva och deras tränare förutsättningar att kunna leva på sin idrott. 

För det är ytterst få svenska friidrottare som kan göra det. Inte ens de som är i eller strax under världseliten. Det är inte heller många friidrottscoacher som är avlönade för att träna och stötta sina aktiva fram mot internationella framgångar.

Det är en stor skillnad mot exempelvis fotbolls- och ishockeyklubbar i de översta serierna.

Heltidssatsningar – utan inkomster

Simon och Andreas har i flera år gjort en heltidssatsning och Saga är på god väg in i sin satsning. Malin har under resan gått tränarprogrammet plus en master vid GIH och därefter verkat som tränare mer eller mindre på heltid. Per (Årets friidrottstränare 2024) har verkat som tränare på heltid och har fler löpare i världsklass, bl.a. Leo Magnusson och Vidar Johansson under sina vingar. Och ingen av dem har haft några stora – och definitivt inga regelbundna inkomster – att skryta med.

Ivan har länge haft goda kontakter med sponsorer, då han själv och hans företag Sundström Safety AB är en del av en grupp sponsorer som bland annat stöttar Djurgårdens fotbolls- och ishockeylag.

Elitlagen (inte bara Djurgården) har förstås – och förhoppningsvis – regelbundna publikintäkter, i alla fall en gång i veckan under säsong. Det har inte friidrottsklubbarna. De stora klubblagen har också sponsorer som är villiga att öppna större plånböcker än vad friidrottsklubbarna har.

Lättare att locka sponsorer

Klubbarna i Allsvenskan och SHL har ju dessutom varumärken vars värden vida överstiger friidrottsklubbarnas. En storsponsor som har Djurgården i sitt hjärta kan förstås lägga en slant extra på en idrottare som representerar Djurgården istället för Ullevi eller IFK Lidingö. Kännedom och varumärke underlättar i sponsorjakten.

I Simon Sundströms tidigare förening har man visserligen jobbat hårt med sponsorrekrytering, men som Ivan säger:

– Djurgårdens IF är ett av Idrottssveriges starkaste varumärken. Att heta Djurgården Friidrott och att ha med tränarkompetens och starka förebilder ger oss en fördel i sponsorarbetet. 

Och han fortsätter:

– Vi är såklart ödmjuka inför att inget sker av sig självt och att bryta ny mark är en utmaning. Men vi tror på det vi gör och att erkänna elitfriidrott som ett yrke är ett viktigt steg i att göra rollen som elitaktiv/elittränare hållbar nu och i framtiden.

Ivan betonar också att exempelvis IFK Lidingö Friidrott en anrik historia, förebilder, verksamhet för alla och inte minst en central roll i svensk folkhälsa som delägare till Lidingöloppet. 

– Här finns stor potential att bygga starka partnerskap genom att investera i sitt varumärke, kommunicera och erbjuda unika upplägg. 

Ambitiös satsning

Satsningen som Djurgården gör är ambitiös. Tre aktiva och sedan en tid fyra tränare/ledare ska ges möjlighet till okej anställningsvillkor som inte deras tidigare klubbar har kunnat erbjuda. 

Många elitidrottare lever nära existensminimum för att kunna satsa ordentligt, träna två pass om dagen, ligga på träningsläger under längre perioder etc. De försakar studier och arbetsinkomster under flera år när deras jämnåriga skaffar högskolepoäng och sätter fart på sina civila karriärer. Och allt det för att kanske kunna tampas med övriga världseliten. Och även om de kommer långt ska man veta att det än så länge är de möjliga intäkterna högst begränsade i de flesta idrotter.

Samma sak för de som satsar på att bli elittränare. De utbildar sig och går till yrken som sällan är särskilt välbetalda. Om det ens finns någon ersättning. Många tvingas att förbli coacher på sin fritid och det är en stor skillnad mot hur det är jämfört med andra länder.

– Aktiva, elittränare, klubbledning och ledningen för DIF Running är tillsvidareanställda. Det betyder att kvitto mot idrottskostnad har ersatts med en månadslön, pensionsavsättningar, friskvårdsbidrag, anställningstrygghet, osv., som ytterst få inom elitfriidrotten har idag, förklarar Ivan.

Är det framtiden?

Även om Djurgården Friidrott långt ifrån erbjuder de tre aktiva och deras tränare ”några fotbollslöner” är det en satsningen som är intressant ur flera synvinklar - med vissa frågor: 

• Går det att skapa en verksamhet som möjliggör elitsatsning och ekonomisk trygghet?

• Kommer fler klubbar att följa Djurgården Friidrotts exempel?

• Kommer företag gå in och satsa där de aktiva tävlar för varumärken som det har blivit i skidornas långloppscirkus?

• Hur kommer det fungera för de traditionella (fri)idrottsklubbarna där i princip all rekrytering sker?

• Kanföreningar som Malmö FF, HV71, Häcken, Brynäs, Rögle, Brommapojkarna och Elfsborg erbjuda motsvarande satsningar som Djurgården Friidrott nu gör?

Det finns anledning att återkomma i ämnet.