Det kan ha varit den bästa tennismatch som har spelats sedan sporten uppfanns av den brittiske majoren Walter Clopton Wingfield 1873. Det kan ingen vare sig bevisa eller avfärda. Jag blev ärligt talat närmast chockerad av intensiteten, slagstyrkan, precisionen, tempot men det som ibland antytts, att tennisen förlorat sin elegans och blivit en slagmaskinernas batalj motsades kraftigt med både finess och otroliga slagdueller som just grusspelet inbjuder till. Man satt nästan andlös.

In på sjätte timman

Måste erkänna att jag tappat greppet om tennisen, den har inte stått på min sportmeny som numera visserligen snävat in sig på nästan bara fotboll.

Dels beror det väl på att sporträttigheterna flyger och flänger mellan TV-konglomeraten, att man har tillgång ibland, ibland inte. Och, förstås på att svensk tennis - en gång med världsherravälde - numera aldrig låter tala om sig när de bästa i världen gör upp om de stora titlarna. Till och från har storheter som Federer, Nadal och Djokovic flimrat förbi och man har sagt att den eran, med tre så starkt profilerade bollviruoser, aldrig kommer att se sin like. Djokovic visade i semifinalen mot Sinner att han alltjämt är vid liv och så kom då denna final med de drygt 20-åriga stjärnorna Alcaras och Sinner och, ja, det kan komma en tioårsperiod av tennis vi aldrig har skådat.

Den tennis de visade i Paris är som en ny sport. Med kraft, slag, tempo och variation med högsta intensitet. Och inte avgjord förrän in på den sjätte speltimman. Hur lång tid behöver Truls för att vinna en pingismatch? Den kan vara klar på en kvart. Detta inte sagt för att förringa den sportens ofattbart underhållande cirkuskonster, bara noterat som en jämförelse när man skall bedöma idrottsprestationer mellan olika sporter.

Bäst alla kategorier

Det finns utmärkelser för Världens bäste idrottsman. Duplantis vann senast. Tennisens Djokovic utnämndes året innan. Kanske är tennisens bäste den mest komplette idrottsmannen av alla. Jag hävdar lite då och då att stavhopp är den svåraste av alla idrotter eftersom den innehåller så många delmoment som måste fogas samman till en serie av komplexa och exakt utförda sekvenser som alla måste sitta ihop och inte får falera det minst i någon av detaljerna. Tennisen har sin egen komplicitet och med ett fascinerande litet men högst väsentligt tillägg.

Världens bäste tennisspelare måste  ha den bästa konditionen (herregud, högsta intensitet i över fem timmar!), starka men inte för muskeltunga ben, armar och överkropp som pallar för dagens knockout-spel, vighet, snabbhet, taktisk kyla, teknisk briljans, starkt psyke, spänst, påhittighet, variationsförmåga - mycket av det där som finns i ett antal sporter - men så tillkommer det som ger tennisens fysiska praktexemplar en dimension till i sin mästerlighet: bollen. Bollsinnet, bollkänslan, bollkontrollen. En betydande överkurs. Bollsinnet handlar om förståelsen av som som måste och kan göras med denna runda, lilla gycklare, bollkänslan är förmågan att omsätta denna kunskap i verkligt spel och bollkontrollen är behärskningen av oberäkneligheten. En komplex konst utanpå allt detta fysiska. Med hanteringen av just bollen, i högsta fart, lyfter tennismästaren sin nivå över, kanske, alla andra.

Som Ali mot Foreman

Alcaras och Sinner har detta och tennisen (och vi) kan bara skatta oss lyckliga över att de är samtida. Som Borg och McEnroe, som Wilander och Lendl, som Federer, Nadal och Djokovic. Årets Paris-finalister pinade varandra till spelplanens yttersta gränser, piskade varandra med en hårdhet i slagen som i varje fall jag aldrig sett, rävspelade varann som schackbrädets mästare, höll sin skärpa under hela denna långa tid, avvägde noggrannhet mot tillämpbart våghalseri emellanåt och det var i varje sekund så infernaliskt fascinerande att jag vet, att jag aldrig sett något idrottsdrama någonstans på jordklotet som kan mästa sig med detta. Det kan, som sagt, ha varit den bästa tennismatch som spelats men varje tidsepok har sina bedömningsramar, allting utvecklas, hårdheten tilltar, tempot stiger men ändå fanns där plats för stil och elegans och tekniska små finurligheter. Som batalj kan väl matchen närmast jämföras med den legendariska boxningsfighten mellan Ali och Foreman, The rumble in the jungle. 

Vi fick dessutom göra sällskap genom dramat av det alldeles förträffliga paret Maria Strandlund Tomsvik och den gamla dubbelspecialisten Jonas Björkman. Sällan man blir så initierat guidad och entusiasmerad av svenska TV-kommentatorer.