Man kan säga mycket om denna företeelse - galor - om det är bra att de finns, om det bara är en personalfest som roar internt, om det är underhållning som håller i dagens gigantiska utbud på ett oräkneligt antal kanaler. Så mycket kan man väl säga om underhållning i svensk TV generellt; konkurrensen är inte mördande, mest trams och dating. Den här galan höll och det beror förstås till stor del på att vi har idrottare på världsklassnivå med en status som vida överglänser de flesta som försöker jönsa runt mellan reklaminslagen.

Utan konkurrens, faktiskt

Att Armand Duplantis fick hålla tre tacktal var förstås ingen överraskning. Jag vet inte hur många gånger och ur hur många vinklar jag sett hans världsrekordhopp på 625 under OS i Paris. Jag ryser varje gång. Det han gör är så utomjordiskt, jävla svårt, elegant, välregisserat och att det nu, så här efteråt, blivit till magiskt ögonblick, som en liten diamant i en boett som man aldrig mer vill öppna med risken för att någon varit framme och snott den. Allt annat var över, publiken hade stannat kvar bara för hans skull, han lämnat konkurrenterna i de nedre luftlagren, som en rymdraket som bränner av sina bärraketer, nu for han ensam vidare ut i rymden och så rev han två gånger.

Att sedan samla ihop sig, krama ut de sista krafterna, få till alla de svåra momenten till en sammanlänkad kedja av topprestationer för att ett stavhopp skall fungera; det är sådana ögonblick som Svenska Dagbladet kanske måste fundera på om man inte vid något tillfälle kanske måste göra undantag för regeln att man bara kan bli bragdmedaljör två gånger.

Årets prestation, ja, naturligtvis. Årets manlige idrottare, ja, jisses, utan konkurrens. Så det blev tre tacktal. Han har ju lärt sig riktigt hygglig svenska, Mondo, men det hakar upp sig lite i nervositeten på scen. Tredje gången gick det bäst. När han talade om att man måste följa drömmarna, ja, magkänslan snarare, oavsett vad det är man håller på med. En av världens främsta idrottsmän, alla kategorier. Vilken gåva till mänskligheten.

Truls magiska dagar

Att Mondo inte fick gå upp en fjärde gång, som vinnare av Jerring-priset, är väl det som säger det mesta om vilken stark kärleksrelation med det svenska folket som bordtennisgeniet Truls Möregård skapade några magiska dagar i den franska huvudstaden i somras. 

Det var väldigt jämnt, rapporterade programledarna medan röstningen ännu pågick, så då grep jag telefonen och gav mina tre stipulerade röster och saken var klar. Skojar bara… Tusentals gjorde säkert samma sak och det hade känts så fel om en charmig bollkonstnär som Truls, den främste pingistekniker vi haft sedan J O Waldners dagar, inte hade fått ta emot folkets jubel. Han slog den ”oslagbara” världsettan från Kina, fick med sig två silvermedaljer hem, han bjöd på konstslag som blev virala ”oh-jävlar”-sekvenser över hela världen, han skapade rena pingishysterin i Sverige. 

Jerringpriset är inget prestationspris enbart, utan ett popularitetspris. Men man behöver inte vara en spelvink som Truls för att få det. Minns att Ebba Andersson vann det ifjol. Ja, det var förstås också Truls förtjänst att förbundskaptenen Jörgen Persson utsågs till Årets ledare. Kajsa Bergqvist var en av motkandidaterna - tack vare Mondo. Men vad har hon gjort för hans prestationer? Juryn måste tänka om. Det är tränarna närmast de aktiva som skall belönas. Förbundskaptener bygger inga världsartister.

Makalösa Sarah

Sarah Sjöström hade naturligtvis varit värd både bragdmedalj och Årets prestation (jag tänker mest på hennes makalösa seger på 100 fritt på OS), men fick nöja sig med Årets kvinnliga idrottare där hon naturligtvis var helt utan konkurrens.  

Närmast skrattretande att en av hennes tre konkurrenter bland de nominerade hette Fridolina Rolfö. Hur tänkte juryn där? Hon är ju inte ens bäst i landslaget. Sarah intog scenen som den idrottsdrottning hon är och det passade ju fint att hon också fick dela ut bragdmedaljen till Duplantis. Nu tillhör de den lilla  exklusiva grupp (tillsammans med Ingemar Stenmark, Björn och Anja Pärson) som fått bragdmedaljen två gånger.

 Sarah gör nu som Mondo sa, följer sin magkänsla vilket nu betyder att hon vågar göra ett långt tävlingsuppehåll för att samla kraft och inspiration till nästa stora mästerskap. Hon är en mästarinna i alla avseenden. I sina föreberedelser och sina tävlingsupplägg inte minst. Kul också att den charmfulla Vanessa Kanga fick Sportspegelpriset. Hon jagar medaljer men glömmer inte sitt sammanhang; barnen, kvinnorna, de utsatta umrådena, betydelsen av att röra sig. Och det var härligt att se en annan stor idrottsman, föregångare och innovatör, Gunde Svan, storgråtande ta emot Idrottsakademins hederspris.

Har jag någonsin skrivit så här positivt om en idrottsgala?

En bjärt kontrast till filmens Guldbaggegala som var en total katastrof med usla tal, opassande politiska utspel och onödigt skådespelarflams.

Åke Stolt