Visst, det är roligt att få rätt - jag skrev innan valet av Reinfeldt att han inte var rätt man, att han hade alltför många uppdrag och sysslor redan och absolut inte skulle kunna ägna sig åt fotbollen på heltid. Men det hade varit ännu roligare om de som skulle rösta hade lyssnat, på mig och andra, så att de sluppit två bortkastade år, en massa oreda, utfrysta och illa behandlade medarbetare och en boss som aldrig fanns till hands.

Största folkrörelsen

För Fredrik Reinfeldt är det naturligtvis en pinsam sorti han måste göra efter att fotbollsfolket successivt insett att det behövdes ett byte på posten. Att han ville upp på taburetten är inte så svårt att förstå. Det är en hög maktposition i föreningsliv  med möjligheter att också få vara med och glassa internationellt. Fotbollen är Sveriges i särklass största folkrörelse, den är en förkrossande storebror i den mångfacetterade svenska idrottsfamiljen, både i Sverige och internationellt växer den, bland både killar och tjejer och det finns ingen annan sport som ens kommer i närheten när det gäller attraktionskraft och förmåga att samla hela nationen. Allsvenskan - som visserligen sköts av SEF - har utvecklats till en gigantisk teater med publiksiffror och engagemang som tillåter internationella jämförelser. Låt vara också med mindre smickrande moment och inslag som det blir en huvuduppgift för den nye ordföranden att ta itu med. Våldet som pågår i samhället ger inte fotbollen någon frizon. Risken för dårar och samhällsomstörtare finns överallt.

Två förlorade år

Fredrik Reinfeldts fall - och det borde årsmötesdelegaterna och valberedningen begripit om de gjort sitt jobb för två år sedan - beror på att han aldrig insåg vad svensk fotboll behövde och vad den krävde av sin högste ledare. Reinfeldt var egenföretagaren med engagemang och ordförandeposter i ett antal andra sammanhang och trodde att fotbollen bara var grädden på moset. Landskamperna, representationen, statusen det ger att vara bas för en produkt som älskas av hela folket. Han förstod aldrig att det var ett heltidsjobb och hans alltid lite nonchalanta attityd gick aldrig hem. Nu talas det om två förlorade år och det är nog många som skriver under på det. Han lyckades heller aldrig ena den svenska fotbollen. Han 

fick först distrikten emot sig - de vill inte ha en glassare utan en som kavlar upp ärmarna och jobbar dag och natt för fotbollens sak, som Lennart Johansson en gång, som Lars Åke Lagrell. Kraftfulla, liderligt intresserade, ständigt närvarande och alltid tillgängliga. Någon staffage-figur har inte en så vittomfattande rörelse mera råd med. Till slut anslöt också elitklubbarna i tillräcklig grad för att valberedningen skulle ta det drastiska beslutet att rata honom efter bara två år och välja en annan.

Inget dukat bord

Simon Åström kommer inte till något dukat bord. Han måste sätta fart på ruljansen och dra in nya pengar, han måste få ordning - tillsammans med SEF förstås - på läktarna i de allsvenska matcherna, han måste se över den alltför stora personalstyrkan, en surdeg från den förre regimen (Karl Erik Nilsson och Håkan Sjöstedt) som istället för att rationalisera bara ökade på med nya tjänster, han måste vara synlig och tillgänglig. Överallt och alltid. Han måste ta i med hårdhandskarna men utan att det går ut över misshandlade medarbetare. 

Det är inget litet arbete som skall göras och med sig i bagaget, det han måste göra sig av med, är förstås att han också har varit en styrelsemedlem i den regim som Reinfeldt basat över. Han bär också ett ansvar för det förgångna. Han måste bli klar över de fel och brister som också han varit med och orsakat. 

Och han måste bevisa att de har fel som menar att han skyggat för de svåra och tuffa frågorna, han måste vara både hård och len. I bästa fall kan han få lite hjälp på vägen av ett landslag som ser mera spännande ut än på mycket länge, med ovanligt många spelare som platsar i bra lag utomlands och som de närmaste åren kan de det lyft som svensk landslagsfotboll behöver efter de sista sura åren med Janne Andersson som förbundskapten. 

Då kan han få en magnet och ett draglok som inte bara genererar pengar direkt genom avancemang till VM och OS utan också starka samarbetspartner som fyller ut de ekonomiska musklerna.

Den 22 mars väljs Simon Åström, född 1962 i Kumla, till Svenska Fotbollförbundets ordförande. Han är utbildad civilekonom, har jobbat i bank- och finsnsvärlden och varit vd för Örebro SK och från 2022 varit ordförande för Svensk elitfotboll.