Om det nu var jämnt, om det var ett ovanligt starkt idrottsår med många kandidater, så brukar man alltid leta efter det som enligt statuterna skall anses förstärka bragdens tyngd; ett svårt och vanskligt läge. Kan det bli så mycket svårare och vanskligare än det var när diskustävlingen avgjordes i Tokyo. 

’Svårast tänkbara

Där utfördes inte bara en fysisk och sportslig bragd, Ståhls uppvisning, en examen på högskolenivå i mental uppladdning under svårast tänkbara förhållanden. Det hade förtjänat jubileumsmedaljen, det hade gett tyngd åt hela detta fina pris, åt 100-årsjubileet. För mig är det Årets  bragd eftersom den omfattar hela idrottarens komplexa samspel av muskler, teknik, koncentration och en uppvisning i hur man hanterar nästan omöjliga förutsättningar. Ståhl behöll sitt goda humör, han sjöng när andra grät och deppade, han försökte till och med pigga upp sina sura motståndare. Sällan har ett guld vunnits under så svåra förhållanden, ett faktum som borde beaktats som en bonus på den rent sportsliga prestationen.

Jag tycker också att Jonna Sundling hade kunnat bli vald men möjligen ligger det skidsporten lite i fatet, att den varit ganska väl tillgodosedd med bragdguld genom åren. Andreas Almgrens fantastiska 10 000-metersbrons på VM borde också gått före. Vi trodde inte ens att det någonsin skulle vara möjligt för en svensk att vinna en sådan medalj. Jag skulle blivit väldigt glad för hans skull.

Vinnarna David Åhman och Jonatan Hellvig är trevliga gossar i en käck badstrandsvariant av riktig volleyboll, otroligt enformig i sitt upplägg, absolut spektakulär i vissa korta sekvenser. Duktiga idrottare är de förvisso. Men var det så överraskande att de vann VM när de vunnit OS året innan? Och jag inser att det finns generationsskillnader när det gäller att fördela gracer och kärlek till idrotter. Det bryr jag mig inte om. Juryn valde fel jubileumsmedaljörer.

Imponerande 100-åring

Med detta sagt; man måste ändå imponeras  av dem som under 100 år hanterat detta gyllene (23 karat) pris. Bragdmedaljen är, lite grovt förenklat, en spegelbild av svensk idrott genom ett sekel, låt vara med en del trasiga skärvor på golvet. Sådana som förbigåtts, andra som kanske inte känts alldeles givna.  Som årets. 

Idrotten, särskilt i Sverige, har genomgått stora förrändringar under de här åren, en massa nya sporter har kommit till, i vissa fall förkrympta avknoppningar av redan befintliga idrotter - och de har säkert sitt berättigande - som jag har lite svårt att lägga mina röster på när de upphöjs till att jämföras som bleka kopior mot originalen. För det går inte att komma ifrån; det är traditionerna och historien som bygger upp värdet av en stor triumf och en hedersbetygelse som just Svenska Dagbladets bragdmedalj. Det som pågått länge, det guld som också fått sin patina, de namn som lyser ur historieböckerna, berättelserna i skrift om det som hände, hur det gick till; det är allt det där som bygger värdet av en utmärkelse. Den här gyllene traditionen har anrika Svenska Dagbladet vårdat ömt och med stor omsorg och respektfullhet. Det har ytterligare bidragit till att höja statusen på Sveriges finaste idrottspris. Så i år vet jag inte riktigt hur juryn tänkte.

Något tål att skrattas åt

Respekten för priset - men det kan vi bortse ifrån - var kanske inte lika stor i början av den långa traditionen. Jag läser i SvD-sportchefens, Anders Lindblad, kommentar över Bragdguldets 100 år, att när det första priset delades ut, 1925 (Sten ”Sten-Pelle” Pettersson, häcklöpare) så var det läsarna som bestämde, Sten-Pelle fick en bra bit över hälften av rösterna men kuriöst nog fick både dåvarande försvarsministern (sedermera statsministern) Per Albin Hansson en röst (han spelade förvisso bowling) och kanske ännu mera överraskande; den för tiden store skådespelaren Gösta Ekman d ä fick en röst för en bilfärd i filmen ”Unga greven tar flickan och priset”. Jojo, något tål det att skrattas åt men i längden mera hedras ändå. 

Men just detta faktum, att man i svensk idrotts barndom kunde få bragdmedaljen för en finnkampsseger eller en framgångsrik ledarinsats som målvakt i bandy (en sport som då utövades i tre länder) eller för att ha styrt en båt i mål till en förstaplats i något som kallades Guldpokalen i USA. Sven Salén hette mannan som (enligt nyligen avlidne SvD-profilen och tecknaren, Anders Andersö, Tecknar-Anders) fullbordade triumfen med ryggen mot mål och en grogg i handen. Det finns en del kuriosa att le åt, men som på intet förtar det värde som skapats av tradition, svensk världsklass, historien och prisets varsamma och seriösa hantering. 

Det är bara att gratulera 100-åringen. Och beklaga årets beslut.

Åke Stolt