Det är lättare att se framtiden än nutiden för svensk damfotboll och förbundskaptenen Tony Gusvasson har inte fått en raketstart direkt. Emellanåt - som i förra matchen mot Danmark- var det faktiskt lite, ja, ”danskvarning”. Mycket talangfullt spel men läckage där bak. Både Bella Andersson och Elma Junttila Nelhage gjorde ett par grova misstag och danskarna kunde vända hem med segern.

Gott om talanger

Ingen kan klaga på intensiteten. Zigiotte Olme och Filippa Angeldal, slitar som hungriga vargar på mittfältet och äter upp allt vilt som kommer i deras väg. Stina Blackstenius, som jag emellanåt väntar mig mera av blev nu segerskytt efter ett stiligt mål och hon är den givna uppspelspunkten och sköter styråran i det svenska anfallsspelen men det är matroserna runt henne som inte riktigt gör jobbet. 

Ibland vet jag inte riktigt var jag har förbundskaptenen Tony Gustavsson. Det har känts riskabelt med två färska innerbackar och det kändes lite tryggare i andra halvleken när rutinerade Amanda Ilestedt kom in. Tony G. är lite i samma situation som vår förra coach för herrlandslaget, den lite högdragna dansken som vägrade att försöka tala svenska och inte förstod men som hade samma problem som Gustavsson - en massa offensiv talang men sämre rustad i försvaret.

Han har dock en rad lovande spelare att laborera med för framtiden. Jag tänker på Felicia Schröder, Jusu Bah (målskytten mot Danmark), Matilda Vinberg, Beata Olsson och inte minst, den mest spektakulära av dem alla; Rosa Kafaji. Är hon inte mera värd än ett inhopp. När allt går i samma spår, utan fantasi, så har hon den exklusiva förmågan att kunde göra det oväntade och avgörande. Någon motsvarighet till Viktor Gyökeres att luta sig mot finns inte på damsidan.

En trög start

Tony Gustavsson vet man inte riktigt var man har. Han har fått en tung start. 6-11 i målskillnad på de åtta första matcherna, fyra förluster, två oavgjorda och två segrar. Och med en otillräcklig målskillnad om laget hamnar på samma poäng som Italien. Det är bara gruppsegern som ger direkt plats bland de 32 lag som skall spela VM i Brasilien nästa år. 

Men, precis som herrarna hade sin gruppseger i den lägsta division (tack vare Thomasons fiasko) att förlita sig på för en extrachans, har också damerna ett play off som en sista räddningsplanka om det nu inte blir två raka segrar i de avgörande gruppspelsmatcherna mot Danmark och Italien. 

”Mod” är hans ledord, ”övermod” kan därmed komma som ett brev på posten och det var inte långt ifrån att Serbien hade slagit hål på den svenska nollan och då hade betyget ”fiasko” varit oundvikligt. Det är farligt att spela med så små marginaler, att dominera matcher så totalt men men åstadkomma så ofanligt lite. Visst det satt några bollar i trävirket och att fightas för nationens bästa är en klassisk serbisk styrka och det innebar att det oftast fanns ben som käppar när det svenska drivhjulet snurrade som bäst, men, vi har sett det förr.

En gammal defekt

För det finns en gammal unison skavank som hänger kvar i den kvinnliga fotbollen. Jag antar att tränare jobbar med den, men den sitter envist fast; bollhanteringen i det heta område där matcher avgörs. Dålig bollkänsla. Man brukar tala om ”känsliga fötter”, alltså en defekt som gör sig tydlig i momenten när den avgörande passningen skall sättas, när avstånd oich riktning skall kalibreras. 

En så tydlig skillnad mellan mäns och kvinnors sätt att hantera bollen som aldrig märks i sporter där händerna är redskapen; handboll och basket till exempel. Vet inte om det är någon kvinnlig, genetisk ”skada” från tider då grabbar spelade fotboll på skolgårdarna medan flickorna hoppade hage och hade sina hand-bollövningar mot skolväggen. 

En klart ovetenskaplig analys, det inser jag naturligtvis, och absolut inget nervärderande. Det har varit en så naturlig del av kvinnornas erövringskrig på en mängd fronter, att de tog sig in i och bröt sönder den manliga bastion som regerade också i fotbollen. 

Men, för att ta ett exempel; när man gör jämförelser med de stora fotbollsnationerna är det alldeles tydligt att manliga svenska fotbollspelare i tekniskt avseende kommit betydligt närmare de europeiska stornationerna. Tacka för det; de har femtio års försprång.

Tjejerna ligger lite längre efter till exempel de spanska och franska damlandslaget som på ett naturligare sätt hanterar bollen i mottagningar och passningar. Och Italien gjorde fem mål på Serbien.

Jag kan bara gissa att svensk teknikträning bland de riktigt unga flickorna är eftersatt. Bland annat på grund av brist på tillräcklig bra tränare just där. Där måste det bli skärpning.