Eftersom Måns Zelmerlöf har tvingats montera ner stora delar av sitt offentliga liv - synd för det var en duktig jävel -  fick Carolina Klüft ro hem Idrottsgalan själv. Inledningssången hade jag gärna avstått till förmån för en riktig artist men i övrigt gjorde hon jobbet så gott hon kunde och det räckte för mig. Jag har ju alltid tyckt att programledarjobbet upphöjts och värderats alltför högt (framförallt av programledarna själva) när det är gästerna som gör showen. Klüft har aldrig gjort bort sig i rampljuset.

Lite på kant med juryn

Jag gick lite snett in i den här galan eftersom jag kommit lite på kant med jurygrupper på olika nivåer som inte tycks ha fattat vilken extraordinär, komplex och iskall bragd Daniel Ståhl gjorde i halkan och ösregnet vid friidrotts-VM i Tokyo. Hur den på papperet så kompletta Dagblads-juryn (SvD) kunde välja ett par beachvolley-spelare kommer jag aldrig att begripa och nu fick Ståhl (han håller ju masken bra) sitta och se på när de fick ta emot sin bragdmedalj. 

De som sitter i jurygrupperna ansåg i alla fall att Daniel Ståhl gjort Årets prestation och hur man kan få det men inte ens vara med bland kandidaterna till Årets manlige idrottare begriper jag inte heller riktigt. 

Att det priset gick till Armand Duplantis är naturligtvis inte mycket att protestera emot och inte heller att ledarpriset hamnade i familjen Duplantis. Greg och Helena är sannerligen värda alla priser för hur danat sin son från fyra års ålder till världsstjärna av närmast ofattbara mått. Däremot borde nog Malmöbaserade Ståhls tränare, Staffan Jönsson, varit nominerad. Det är ju de ledare som jobbar direkt och nära den aktive som gör det viktigaste jobbet. Förbundskaptener skapar inga inga mästare från grunden i individuella sporter.

Mjällby på hedersplats

Det krävs så gott som alltid internationella framgångar för att komma ifråga som pristagare. Men det säger mycket om fotbollens storhet och förmåga att beröra och samla både orter och nationer och, förstås, väldigt mycket på hur det görs och hur oväntat det är när just Mjällby AIF inte bara vinner Allsvenskan i fotboll, den största maktspelaren i svensk idrott, utan utklassar alla andras lag från betydligt större städer och med kraftigare resurser. 

Och naturligtvis spelar misslyckandena från våra populäraste landslag och de uteblivna framgångarna (jämfört med Norge och Danmark) för klubbar i internationella cuper. en roll. Årets lag Mjällby. Gula som ängsbollar, precis som mitt favoritlag Bodö/Glimt och impregernat med liknande norskt fotbollsförstånd. Det Mjällby gjorde var något alldeles enastående i svensk fotbolls nationella historia och att ett svensk klubblag i fotboll nu fick sitta på hedersplats i Globen tillsammans med rader av svenska idrottsartister med världen som sina arbetsfält  var förstås både klädsamt och välförtjänt. 

Och att Jacob Bergström lovade att han skulle gå ut på stan och svänga på höfterna om han fick vara Benjamin Ingrosso för en dag var knappast oväntat. Den mannen  har stått som en fyrbåk i spetsen för Listerlandets stolthet både med sin målnäsa och sina verbala krumbukter. Lite äkta gräsrotsbonnigt mitt i den globala noblessen kändes bara befriande.

En folkets hjärtesak

Att skidsporten också ligger nära det svenska folkets hjärtan vet vi sedan gammalt. Skidbragder har alltid haft en förmåga att locka ur oss de varmaste känslorna. Så inte oväntat att sprinterstjärnan och stafetthjälten Jonna Sundling fick priset som Årets kvinnliga idrottare. Jag hade inte blivit ledsen om Jenny Rissveds blivit den lyckliga. Hennes come back efter stora personliga svårigheter till världstoppen på de knixiga cykelstigarna har imponerat enormt. 

Att Jonna Sundling vann Jerringpriset (folkets pris) bevisar ännu mera skidsbragdernas förmåga att beröra, de svenska skidflickornas framfart i de numera snöfattiga vinternejderna är sannerligen uppseendeväckande. Men kanske är det mera hjärta än hjärna när folket röstar. 

Snart genomskådas kanske den allt tunnare konkurrensen i en sport som på sikt kommer att drabbas hårt av en ökad brist på talanger som aldrig kommer att få chansen att pröva sin förmåga på grund av snöbrist. Ingen skugga över Sundling dock. Att hon dessutom med sitt Jerringpris är den enda i landet som kan säga att hon kommit före Mjällby i år stärker hennes position ytterligare.

Och ingen gala utan tårar. När cancerdrabbade fotbollsledaren Marika Domanski-Lyfors fick ta emot Sportspegelns eget pris var inget öga torrt. Ett bra val och, framför allt, ett stort och starkt ögonblick för henne själv. Det syntes och hördes där hon stod, modig och stark till allas beskådande och tackade för det enorma kärleksdropp hon fått som balsam mot det onda.

Fotbollsgalan som blev Alla hjärtans dag.