Det blir den största VM-turneringen i historien. 48 lag, kanske inte riktigt klokt för varken turneringen eller fotbollens bästa men i Kap Verde, Jordanien, Curacao, Haiti och Panama jublas det över generositeten att släppa in både kreti och pleti till världens största fotbollsfest. 

Sverige får väl också tacka det rekordstora antalet lag för att vi kunde smita in lite bakvägen efter tidernas sämsta VM-kval. Det är inte världens 48 bästa lag som tävlar - ett VM skall vara för de bästa - men en Fifa-president måste stå på god fotboll med alla möjliga konstiga världar och regimer för  att röstunderlaget skall bli tillräckligt brett för att Gianni Infantino skall få fortsätta regera, fatta odemokratiska beslut, dela ut fredspris till Trump och fortsätta klia världens diktatorer på ryggen. Och visst, även de största skådespelen kräver sina statister.

Det mentalt tuffaste

Spel i tre länder (USA, Mexiko, Kanada), det har vi aldrig varit med om förut, spel i 39 dagar (rekordlångt), tidsskillnader, miljöbyten, resande, värme; det är mycket som skall hanteras. Och för lagen som hänger sig kvar länge kommer den mentala styrkan att ställas på hårdare prov än någonsin tidigare och ställa krav på ett flexibelt ledarskap med både fast hand, höga mål, tuffa regler och humörsprittande aktiviteter. 

Långt bort, lång bortavaro från familjen, förluster som skaver, rivalitet och hotelldöd som skall hanteras. Det krävs fotbollsegenskaper i världsklass, sämja och peptalk men jag tror att de som har tålamod och mental styrka kommer att gå längst..

Senast, i Qatar, var det Lionel Messi som frälste Argentina och världen och fick stå med Mästarens mantal när turneringen var klar. De är runt 40 år nu, profilerna som gör sitt sista mästerskap. Så vem tar scenen nu; blir det M´Bappé  eller 18-årige Lamine Yamal, kanske Brasiliens Vinicius Junior eller Englands Jude Bellingham eller Declan Rice, kanske Argentinas Julian Alvarez eller,

Tänk, om det blir Norges Erling Haaland som rycker av sig hästsvansen och med sitt långa, böljande blonda hår springer ärevarv på Azteca-stadion i Mexiko City den 19 juli?

Nej, så blir det väl inte men det vibrerar lite runt det norska laget av samma förväntningar som när Sverige reste iväg till samma kontinent för 32 år sedan.

Pengar och politik

Att fotbolls-VM styrs av diktatorer, att biljettpriserna rakar i höjden, att Trump lägger sig i och försvårar för länder att resa dit och att det som en gång var arbetarnas sport nu har intervernerats av kommersens hänsynslösa profitörer och nationer med tvivelaktig syn på rättvisa och människorätt, är tecken i tiden. Sådan världen är blir också fotbollen. Flera matcher ger mera pengar, priser på hotell, biljetter och transporter rusar bortom alla anständiga gränser. USA:s öppningsmatch mot Paraguay kostar 10 000 kronor att se, VM-finalen 40 000 och vi kommer förstås att få se svartabörs-priser på tresiffriga belopp. Värmen talar också för profitörerna; cooling break ger också möjligheter för fotbollen att sälja reklam, precis som sporterna med time out och tennisen med sina sidbyten.

Att VM spelas i ett land som krigar i Mellanöstern och tvingar ett land som Iran att bo utanför USA och att president Trump inte direkt visat någon välkomnande famn mot länder eller domare som han inte gillar, ja, tidens fula tecken det också.  Det är pengarna och politiken som hittills satt rubrikerna på detta märkliga världsmästerskap i ett land som vänt sig bort från demokratin och ställer ut sig som en, för tiden, typisk VM-arrangör: Först Qatar, sedan USA och 2034 Saudiarabien.  Ett PR-jippo för presidenterna Trump och Infantino, samma andas barn, är vad vi olyckligtvis tvingas beskåda.

Skygglapparna på

Så det blir att ta på skygglapparna igen och försöka leva för sina egna ideal och i drömmar i en förljugen tid. Och även om vi inte tilltror det svenska laget några stora framgångar blir det ändå med blågula ögon vi trycker ner oss i TV-fåtöljerna. 

En liten extrabonus för oss vanliga är det ju ändå att det inte krävs några köpekanaler för att följa spektaklet. SvT och TV4 står som inbjudare till festen och en yster VM-sommar med storbildsfestivaler, sportbars-fyllor och gula tröjor på gatorna lär det väl bli - i alla fall så länge Graham Potters trupp visar anständig VM-standard. Sedan krävs det förstås lite framgång för att det skall bli bad i fontänerna och mitt-i-natten-skrål när tidsskillnaden ger oss obekväma matchtider. Svensk VM-premiär 04.00 den 15 juni mot Tunisien.

För att festen inte skall dö i förtid krävs att Potter med något magiskt knep hittar en försvarande uppställning som håller, att han har modet att göra Lucas Bergvall till en friare länk mellan mittfält och våra skarpaste kort, Alexander Isak och Viktor Gyökeres. 

Mina förväntningar på en svensk framgång - typ åttondelsfinal - är mycket låga. Jag tror risken för räddningshelikopter är betydligt större än en hemflygning i triumf eskorterade av några Jas-plan.