Sverige-Ungern 34-0.Sverige-Nederländerna 28-0, Sverige-Norge 12-1 bara för at ryssarna inte är med. 

Vem eller vilka tjänar på denna anti-propaganda för vad som menas med sportslighet och riktigt allvarligt menad idrottskamp?

Imponerande ledare

Bandyn har genom åren haft en given plats på den svenska sportmenyn. SM-finalen är en exklusivitet. Utövarna vältränade, tekniska, vidunderliga att se i sin skridskodans över de stora, glänsande isarna. Helst utomhus förstås - som nu i Finland under det som falskeligen kallas VM. Det har alltid imponerat på mig att så många med så enorm energi tagit sig an denna sport som, till skillnad drån så många andra, inte har någin värld att erövra. Inte minst har jag på nära håll sett imponerande ledargestalter som Curt Einarsson, Håkan Sundin med flera lägga ner hela sin själ för att utbilda och förkovra och för mig har just denna svenska exklusivitet räckt för min beundran.

Det har inte behövts några vidare internationella utblickar. inga drömmar om internationell konkurrens och kraftmätning; det har räckt med denna k-märkta kvarleva från sjöisarnas dagar, detta ”det friskaste av nordpojkspel”, som Idrottsbladets egensinnige krönikör, Torsten Tegnér, skrev en gång. Han lånade för övrigt mitt badrum en gång i Vänersborg, jag hörde honom liggande i badkaret, gnolande någon av mamma Alice barnvisor medan han skrev sin krönika, men han somnade och hans manuspapper flöt omkring medan hans bläckpennas innehåll färgade vattnet blått. 

Ber man om ursäkt?

Men hur njutbart är det att spela en VM-match utan att behöva anstränga sig? Hur kul är det? Huur firar man mål nummer 30? Segergester? Omfamningar? Jubel? Eller skäms man, ber om ursäkt kanske? Det kan ju aldrig vara meningen att lag i en VM-turnering bara skall vara med för syns skull. För att mästerskapet skall ge sken av att vara större och mera betydelsefullt än det är. Det normala för idrottare, i vilken sport det än månde vara, är att de lägger ner sin tid, sin möda för att bli så bra att man inte bara duger härhemma utan kan mäta sig med lagen eller atleterna därute i den stora världen. Detta pinsamma spektakel förringar ju sporten istället för att vidga den. Vilka ungdomar sporras av detta?

I sin ambition att vara lite mera än en nationell angelägenhet har bandyn försökt missionera i länderna utan varken intresse, förutsättningar eller ambitioner för att möjligen lura sponsorer och andra att sporten är större än den är. Någon gång har jag till och med hört om olympiska ambitioner. Snälla, sluta. Hur roligt tycker motståndarna det är att tvingas ut på isen för att förnedras? Hur roligt kan det vara för riktigt bra tränade idrottsmän att veta från början att bara 20-0 mot Ungern känns som en besvikelse?

Varför krympa sporten?

Aftonbladet TV-sänder tydligen spektaklet. Grattis! Förmodligen har de fått det gratis för att utlovade sponsorer skall få sin exponerning. Men vilka företag vill synas när katter leker med en dödsdömd råtta? Här åker lag runt för att legitimera en turnering där man vet att allt slutar med en final mellan Finland och Sverige. Det är ungefär som när gamla ringvrak får betalt för att en tilltänkt mästarboxare skall få ihop till en siffermässigt imponerande matchlista. 30 matcher, 30 vunna på knockout. Mot någon som varken kan eller får vinna.  Nej, detta är inte sport.

I idrotten finns det en tanke med seriesystem, klassindelning, rankring etcetera för att efterleva fairplay-devisen.

Segersiffror med 34-0 och 28-0 är anti-sportpropaganda. 

Det får inte sporten att växa utan att krympa till en löjlig kuriositet. 

Varför göra sig till när man är fin som man är.. En nationell  exklusivitet, ett litet norrsken mot himlen i vintertid, vackert och skört som fin glasskål från Orrefors.