De svenska skidflickorna presterar och underhåller på en nivå som vi aldrig tidigare skådat. När Jonna Sundling och Maja Dahlqvist står där överst på prispallen efter skidsprinten och lyser som i ett alldeles eget solsystem, gör de det med en självklarhet och med ett drottninglik aura omkring sig som bara den kan göra som upplever att de fått - och gett sig - chansen och lyckan att få se stora drömmar gå i upplyftelse. Att hålla för favoritskapet är också en alldeles särskild konst, särskilt i olympiska spel som kan skrämma den mest självsäkre till att tappa fattningen.

Största sensationen

Men där, under min morgonpromenad, är det annan tjej som dyker upp i mina tankar. Frida Westman. Trots att det regnat silver och guld över så många i den svenska OS-truppen är det hon som stått för den största och mest oväntade överraskningen hittills. Hon kom fyra i den stora hoppbacken. Det är den största svenska prestationen i den idrotten på över sjuttio år. 70 år. Backhoppning finns ju knappt i Sverige. 

I Finland är den närmast en folksport, där finns hoppbackar för ungdomar där man bara skuttar iväg tre-fyra meter, de växer efter hand, både barnen och backarna, och till slut står de på toppen, eller rättare sagt sitter på en avsats i väntan på att släppa sig iväg i dödsförakt (kan det tyckas) och flyga, ja i 200 meter om det handlar om herrarna, i nästan 140 den här gången för de tjejer som tagit till sig till den här grenen med samma mod och stilkänsla som sina manliga kolleger.

Herregud, backhoppning för damer, otänkbart för några decennier sedan. VM-debut först 2009 i Liberec i Tjeckien, OS premiär i Sotji 2014.

Det var ju så med den manligt (och från starten militärt) dirigerade idrotten, att kvinnor inte ansågs duga. De olympiska spelens skapare, Pierre de Coubertin, tyckte till och med att det  var rent opassande med kvinnor på den olympiska arenan. Släggkastning, hinderlöpning, stavhopp, backhoppning, nej, herregud hur skulle kvinnorna klara det? De fick inte åka Vasaloppet heller. Ja, de fick inte ens bli vare sig präster eller poliser.

Pernilla portalfiguren

Frida Westman var en hårsmån från medalj, ja, om hon inte kommit till OS efter sex knäoperationer och av försiktighetsskäl bestämt sig för att starta från en lägre avsats,  hade en medalj varit hennes. Det hade i så fall varit ett av de mest sensationella i hela den svenska idrottshistorien.

Märkligt att inte flera, i dessa tider av äventyrslystnad och farliga utmaningar av allehanda slag (inte minst i TV-program) satsar på denna häftiga sport där grannländerna Finland och Norge är så framgångsrika.

Vad har Svenska Skidförbundet sysslat med? Inga manliga backhoppare, inga konkurrenskraftiga män vare sig alpint eller i längd. 

Och på tal om att komma tillbaka från skador; vi hör talas om det i den ena sporten efter den andra och för en del går det som för Linsey Vonn, för andra (som Federica Brignone och Frida Karlsson) blir det en guldbelyst come back. Värt att beundra förstås. Elitidrott är ingen friskvård. 

Men jag undrar om någon varit ihärdigare i rehabilitering än Pernilla Wiberg, nu expertkommentator i SvT när det bär utför; hon kan mycket, lär oss en hel del, pratar ibland i termer där vi inte hänger med bland alla ytterskidor, linjer, vertikaler och tryck på ytterskidan. Pernilla vann två OS-guld, gjorde sin kanske sin starkaste prestation med silvret i störtlopp i Nagano 1998, och genomgick under sin karriär tretton (13) mer eller mindre komplicerade operationer. 

Damernas dans

Pernilla är också unik på ett annat sätt; för mig är hon lite av av portalfigur för den kvinnliga revolution på internationell i nåvå i Sverige genom att vara den första tjej som vågade säga, när hennes karriär skulle ta fart, att familjer, skola, yrkesutbildning och annat fick vänta, tryggheten tänkte hon bort, hon sa, klart och bestämt att hon skulle satsa helhjärtat och på heltid för att bli bäst i världen. Dittills var det bara kaxiga män som vågade säga så. Hon fick andra att våga tänka i samma banor och i decennier nu har Sverige producerat idrottskvinnor i världsklass i en massa sporter. 

Anja Pärson, Frida Hansdotter och så nu Sara Hector (silver i storslalom) och Anna Swenn Larsson (brons i slalom) - det är uppföljarna - men det var Pernilla som öppnade dörren till den stora världen. Visade att det var möjligt. Till och med om som född i Norrköping.

Jonna Sundling, Maja Dahlqvist, Anna Swenn Larsson och de hittills medaljösa stafetttjejerna i skydskytte; bättre än denna onsdag i de olympiska spelen kan det väl knappast illustreras, att det är kvinnorna som bär upp den svenska OS-truppen i Milano med omnejd.

Och med ytterligare tre medaljer har Sverige, med några dagar kvar, levt upp till SOK:s mål på femton medaljer.

Det är imponerande. Och det är kvinnorna som gör det - igen.

De som inte dög på de gamla patriarkernas tid. De som inte ens ansågs passa in på idrottsarenan.

Självsäkra, tuffa tjejer som bjuder upp till damernas dans. Det är bara att säga, ja tack, gärna.