Och vi skulle kanske tillägga att de norska ”roddarna” naturligtvis gjort intryck på en hel fotbollsvärld, ett starkt norsk lag som skulle kunnat ta ett steg till. Kvartsfinal. Och de firade minst lika stort som Sverige -94 - som i alla fall hade en medalj att fira. Norsk nationalism har ibland sina komiska inslag men, för att travestera Johan Ludvig Runeberg som skrev i Fänrik Ståhls sägner om den säregna fältväbeln Lotta Svärd: ”Något tål de att skrattas åt, men mera hedras ändå.”

En publik succé

Favoriterna som höll kunde också vara ett tema för en sammanfattning. Några fantastiska matcher har vi sett och vi som varit med ett tag - jag har bevakat alla fotbolls-VM sedan 1970 (på plats vid åtta tillfällen) - vet att det inte alltid är i slutet av en VM-turnering som årets bästa matcher spelas. De skickligaste spelarna i de största lagen har sina ligor, sina inhemska cuper, den internationella representationen med VM-kval i sina landslag och med ökad klubbaktivitet genom skapandet av Europa League och Conference League och till och med Nations League som komplement till succén Champions.

Allt fler spelare har haft ett långt och tufft arbetsschema att fullfölja innan höjdpunkten VM.

Galningen Infantino vill kräva ännu mera. Klubb-VM har varit på tal, nu yrar han om kommande världsmästerskap med 64 lag. Det är närmast förvånande att varken klubbarna eller spelarnas organisation protesterar. Hans motivering är förstås att USA:s VM, med 48 lag för första gången, har blivit en publik succé. Ja, det hade varit intressant - och det vore väl på plats med lite akademisk forskning av någon ekonomistudent - att veta vilka människor från vilka samhällsklasser som köpte biljetter till den grad att oavsett lag eller matchers betydelse, så var den ena arenan efter den andra fullsatt varje gång.

Fotbolls-VM 2026 har tydligt återspeglat hur fantastisk och hur grym världen kan vara. 

Fifa-diktatorerna

Gianni Infantino, Trumps nyvunne vän, vet hur en slipsten dras, han är ättling i rakt nedstigande led till den brasilianske  patriarken Joao Havelange och dennes lärljunge och efterträdare, den schweiziske smilfinken och myglaren Sepp Blatter. De har alla tre gemensamt, att de i egenskap av Fifa-presidenter  dragit in miljarder till fotbollen men också att de med smarta men långt ifrån salongsrena metoder gynnat sina undersåtar, finansierat fotboll i fattiga länder, spritt fotbollens ökade rikedomar till alltfler och i gengäld fått förtroende och röster tillbaka som säkrat deras platser vid makten. Så agerar  också Infantino, jag vet inte om hans egna fickor är lika stora som sina föregångares, men det är nog ingen djärv gissning att så är fallet.

Infantinos fredspris till Trump, och löftet till den amerikanske presidenten att som första statsöverhuvud i historien få vara med och dela ut VM-pokalen, skandalen med den somaliske domaren Omar Artan som nekades inresa till USA trots klara papper, 24-timmarsvisum för Iran som fick bo i Mexiko och åka i skytteltrafik till USA för matcher, Trump som agerade så att den avstängde amerikanske spelaren Folarin Balogun slapp avtjäna sitt straff, drickapauser som reklamavbrott, finalarenans gräs som skall säljas, lite tveksamma domartillsättningar; det vackra livets baksida har också varit synlig här. Precis som i det vanliga livet; en balansakt mellan det goda och det onda. Men glädjen och triumfen för VM är odiskutabel.

Fotbolls-VM störst av allt

Det finns inget vare sig religiöst, politiskt eller kulturellt evenemang som kan mäta sig med fotbolls-VM:s oerhörda påverkan på en hel värld. Jag satt på en bänk i Malmös ljuvliga Pildammsparken och hörde ett par damer, 80+, prata om den kommande VM-finalen på omisskänlig gammelskånska, och detta mitt första VM sedan 1970 som jag upplever i en hyggligt stor stad, har bjudit påmassor av bevis för VM-fotbollens enorma kraft. Det berör miljontals människor som normalt inte bryr sig om vem som vinner Allsvenskan. 

Hur mycket Trump och Infantino försökt grisa ner den vackra tavlan, är det ändå det positiva som består. Bra matcher, snygga mål, favoriterna som är med till slutet, stjärnorna som lyst, de nya bestämmelserna som förhindrat ”kramp” hos så många spelare, effektivare speltid genom påskyndande av inkast, ingångsättning av spelet, färre läkarbesök, mindre maskning.

Gynnade domarna de stora? Nja, den kritiken är lite överdriven. Argentina vände trots allt mot Egypten av egen kraft men visst borde man begränsa användandet av VAR till att gälla klargörandet vid mål, straff, offside och hörnor. Inte till att korrigera domarens agerande vid frispark mitt på plan för en kvart sedan.

Det känns som att det var månader sedan Sverige var med. Resten av turneringen har bara bevisat att ”vi” har långt kvar redan till Norges kvalitet.

Men det är när Sverige spelat klart, nationalismen kan låsas in, som världen öppnar sig och vi inser VM:s storhet, fotbollens ställning och minns de ljuvliga anekdoterna och berättelserna om sådana som Vozinha, Kap Verdes 40-årige målvakt, som kom till VM som en okänd nationell ikon och reste hem som en världsstjärna.