När det gäller resultat är det förstås svårt att undgå stavhopparen Armand Duplantis. 630. Världsrekord. I en VM-final. Men Mondo har redan uppfyllt kvoten. Bragdmedaljen kan man bara få två gånger. Andreas Almgrens brons på 10 000 meter är enastående, en prestation högst ovanlig dessutom eftersom löpningarna erbjuder den största konkurrensen av alla grenar. Löpning och uthållighet är liksom själva grundelementen för all idrott. Truls Möregårdh är alltid svår att gå förbli och ja, thaiboxning (Dalian Dawody, världsmästare) har jag mycket dålig insikt i.

Svåra omständigheter

Det som gör, enligt mitt förmenande, Daniel Ståhl till årets man i svensk idrott är uppvisningen av allt vad idrott innebär vid världsmästerskapen i Tokyo. Stort nog att  han vann ännu ett VM-guld i sista kastet, precis som i Budapest två år tidigare, nu genom att passera världsrekordhållaren Mykolas Akena. Det vittnar om en man med nerver av stål, koncentrationsförmåga, konsten att utestänga världen och bara står där, ensammast i världen, med sin tallrik i handen och försöka överträffa både sig själv och alla andra. Som sagt; ett VM-guld, vunnet på det sättet, är en prestation väldig nog att belönas med allt som finns att dela ut. 

Men det fanns också omständigheter, ytterst besvärliga, som höjer upp prestationen en bra bit ovanför den mänskliga fysiska kraften, vinnarskallen, tekniken. Det var det svåraste och mest vanskliga läge man kan tänka sig och det är ju dessa parametrar som skall läggas med sin tyngd i vågskålen när valen skall göras. Därför har Daniel Ståhl gjort Årets bragd i svensk idrott och det är en skandal att ”akademikerna” ratat honom redan vid nomineringen av Årets manliga idrottare. Obegripligt. 

Som paralyserade

Det Ståhl gjorde i Tokyo har en alldeles egen dimension. Hans diskusfinal i plaskregn efter timmars väntan är den mest suveräna uppvisning jag sett och hört talas om när det gäller att ta examen i det svåra ämnet ”mental förberedelse”. Det var inte bara längder och konkurrenter att ta hänsyn till, det var ösregn och halka och väntan, det var arrangörer som ville skjuta på tävlingen till dagen därpå eftersom det var som att dansa i såpa när man skulle utföra piruetten som skall ge kraft och fart och längd. Det var hälsovådligt. När tävlingen väl kom igång - det också mycket beroende på Ståhls agerande i call-room - var det knappt någon mera än han som stod på benen i alla sina kast. Den ene efter den andra halkade runt som Bambi på is, som kom de från en riktig fyllefest, benen styrde inte, underlaget var som is, regnet öste ner, patruller med stora trasor gjorde allt för att torka upp, de flesta tävlande satt med förtvivlan i sina ansikten, uppgivna, paralyserade av vädrets makter, utan några idéer om hur problemen skulle lösas, utan minsta tror på sig själva, rädda för att utsätta sig för faran att skada sig. 

Ett komplext mästerverk

Mitt i detta kaos, mitt bland rädslans och skräckens olyckliga ansikten spatserade en enda stor man omkring som om han var den lyckligaste människan i världen. Två meter lång, 155 kilo innanför sin landslagsdress, strosade han smågnolande runt och tänkte bort all djävulskap, låtsades som att det inte regnade, såg till att hålla sin diskus torr, skrattade och klappade på sina konkurrenter och försökte muntra upp surpupporna som satt dränkta i förtvivlan. Kast efter kast i full balans, humöret på topp och det var just detta; att han var förberedd, kunde kasta iväg också de svarta tankarna, som gör bragden så oändligt mycket större än bara en fysisk och teknisk prestation. Han hade tänkt; faen, det regnar väl alltid i Tokyo den här tiden på året. Så han tränade i regn. Nästan uteslutande. 

Han hanterade ett av de vitalare elementen i livet som om det inte ens fanns. Han berättade efteråt att han gick in i tävlingen med inställningen, att han var i ett paradis med vackert väder och att det snart var dags att plocka fram partystolarna och ställa till med fest. Vi har aldrig sett något liknande. Jag har aldrig upplevt en sådan suverän uppvisning i mental styrka, noggranna förberedelser, hantering av vidriga förhållanden tack vare klokhet och förutseende. En regndans i full kontroll av en mästare i konsten att utmana och hantera i svårast tänkbara förhållanden. En lektion, en uppvisning av en världsmästare med total kontroll över varje liten detalj.

Om inte det räcker för att ens vara nominerad till Årets manliga idrottare då har vi ännu en akademi med stora problem.

Och om Svenska Dagbladet vill markera utdelandet av sitt 100:e bragdguld kan jag inte tänka mig någon mera självklar vinnare än Daniel Ståhl. Ingen har som han detta år personifierat hela det komplexa pussel som måste läggas för att en bragd skall bli verklig.