Det bjuder emot att raljera, för det begriper väl vem som helst att Ebba Andersson, stackarn, gjorde precis vad hon kunde varenda meter efter Linn Svahns fina förstasträcka men det kan inte hjälpas; I klassisk stil, i sladdriga spår och svåra utförslöpor sitter man alltid med andan i halsen när Ebba kommer farande.

Stafett är stafett

Hon behöver förstås tröst. Det fick hon säkert också, både av lagkamraterna och pojkvännen. Det här var ett OS-guld vikt för Sverige, men när man sett stafetten klart och förbluffats över att samtliga norskor åkte så bra, så hade det kanske blivit en tuff fight trots allt. Vi begriper alla hur Ebba - tredubbel silvermedaljör nu sedan Frida Karlsson och Jonna Sundling med var sitt kanonlopp räddat Sverige från totalt fiasko - känner, att hon tar på sig hela skulden för det uteblivna guldet. Det behöver hon förstås inte göra. 

Däremot - med tanke på vilken stark damtrupp Sverige har - måste man ju ställa frågan om en tjej som normalt sett kanske är den svagaste i utförsåkningen  verkligen skall köra under de förhållanden som rådde. Hon såg livrädd ut, som en unge som skall kasta sig utför en slalombacke för första gången. Dålig teknik blir ännu sämre av osäkerhet, rädsla och lösa spår.

Lite tröst i bedrövelsen måste väl den där silvermedaljen ändå kunna ge också till henne .

Tragiska, gråtmilda, bedrövade ansikten har vi sett förr efter svenska skidstafetter på syndabockar som släpats fram till skranket.

Vi får inte glömma de bevingade orden; stafett är stafett!

Minnen från Nagano

Bland mina många OS-minnen efter femton bevakade spel är det lätt att minnas Nagano 1998. Inte bara för det svaga svenska utfallet utan för Tre Kronor. Det var första gången damerna välkomnades i den olympiska familjen och det var en pinsamt usel premiär. Det var väl inte Bambi på is direkt men det var alldeles uppenbart att tjejerna fick erövra den olympiska hockeyrinken lite för tidigt. 

Men som jämförelseobjekt blir det perfekt; för nu kan vi verkligen se vilken enorm utveckling damhockeyn genomgått. Stegvis. OS-final i Turin 2006 och nu - i ännu hårdare konkurrens - klart för semifinal och med många fina spelare att beundra.

Det var också i Nagano som vi stod och väntade på NHL-planet som skulle landa med alla de stora namnen som nu skulle fördelas på de deltagande lagen. Kvällstidningarna höll på att spränga sönder sig själv i hockeybeundran inför NHL-proffsens OS-debut, men det  blev ett rejält fiasko och om jag inte minns fel så sa både Mats Sundin och Peter Forsberg att de skämdes. Det var säkert uppriktigt. Den här gången är förväntningarna något lägre och det känns klokt. Det här laget har inte imponerat hittills och framförallt; målvakterna verkar inte pålitliga.

Konstigheter i OS

Vad är det som händer i övrigt? Backhopparna håller på att förstora sina penisar, för ju längre ner de räcker, desto mera tyg får de sy in i sina dräkter och hela skrevet blir som en extravinge. Beviset för att storleken har betydelse. Men har inte hela backhoppningen totalt kukat ur i skuggan av det där tramset. Janne Boklöf skapade i alla fall vingar på ärligt vis. Men utvecklingen har förstås sina begränsningar. För mycket tyg som fladdrar i skrevet - och de kommer inte att landa alls utan försvinna över bergen.

Och så dessa norrmän. Har de inte nog med konstigheter därhemma? Sturla Holm Lägreid stod i TV och erkände en otrohet - men förmodligen är han inte ensam syndare i olympiabyn, för det rapporteras samtidigt att kondomerna tog slut redan första veckan i Milano med omnejd.

Den ukrainske skeletonåkaren, Vladyslav Heraskevytj ville hedra döda landsmän från kriget med bilder på sin hjälm; det satte IOK stopp för. ”Det här är priset för vår värdighet”, sa han. Och IOK-presidenten gav beskedet med tårar. i ögonen. Det syntes ju att hon skämdes.

Linsey Vonn är inne på sin tredje operation efter den vådliga vurpan. ”Hon är en riktig race-horse”, sa Pernilla Wiberg. Både hon och Anja Pärson hyllade henne när de istället borde sagt: Ja, men om hon varit en riktig racehorse på fyra ben så hade hon blivit veterinärstruken och inte fått starta allas. 

När klokheten kom till byn var  dumheten redan där.

Det finns ju all anledning i världen att hylla den helt utomjordiske Johannes Hösflot Kläbo. Men det finns något stormansöverlägset och lite nedlåtande i hans smil och kroppsspråk efter segrarna som gör honom lite oåtkomlig och inte oreserverat populär. Och det hjälper nog inte hur mycket han vinner, att damerna tog hem stafetten och Kirkeeide skidskyttesprinten; bilden av Norge blir mera mörk än färgglad den här våren hur bra det än går i spåren.

Men, säger ni; var det inte skidskytte också? Jo. Men det blev en ny svensk Nils Poppe-dag. Soldat Bom, bom, bom!