Vi är många som intalat oss, att det där som Åtvidaberg, Malmö FF och IFK Göteborg en gång gjorde - alltså sensationella matcher och framgångar i den internationella toppfotbollen - aldrig mera kommer att hända. Då spelade ju spanjorer i spanska ligan, engelsmän i Premier League, tyskar i Tyskland (öst eller väst), fransmän i Frankrike och de stora sydamerikanska stjärnorna fanns i sina hemländer. Nu är Europa en smältdegel för världsfotbollen, alla de bästa spelar här, de europeiska topplagen delar upp världseliten mellan sig, pengarna råkar också hamna just där, storklubbarnas trupper är gigantiska. Då skall det inte kunna ske det som hände i Bodö.

Ingen går säker här

Det norska sensationslaget klappade alltså till Manchester City, Haaland och Guardiola och hela konkarongen med 3-1. De hade ytterligare två bollar inne (offside) och någon ribbträff dessutom. Och det var ingen engångsföreteelse. De har pressat Arsenal och Juventus, spelat oavgjort mot Borussia Bortmund och Tottenham, slagit Celtic stort och har den imponerande statistiken 8-1 mot Rom. Alltså Bodö med 40 000 invånare har slagit Lazio med 6-1 och Roma med 2-0.

Det finns inget lag i Europa som åker upp till denna nordnorska lilla stad och leker fotboll, går på halvfart och vinner lätt.

Nu slog de alltså - fullt rättvist dessutom - världens förmodligen dyraste lag, regisserat av mannen som länge ansetts vara världens bäste tränare i en klubb som dränks av oljemiljoner. Olja finns förvisso i Norge också - och laget är välsmort - men jag tror inte olja har ett dugg med saken att göra. När de stora Europeiska lagen ställer upp till match kan man inte längre, som förr, utläsa nationella drag, särarter och karaktärer, för spelarna kommer, som sagt, från hela världen.

När Bodö/Glimt mötte Manchester City var det med nio (9) norrmän i laguppställningen, hälften av lagets spelare dessutom från Nordnorge. Tänk er Sundsvall med spelare bara från Lappland, Norrbotten, Västerbotten och Medelpad. Det är ett rent norsk lag som utmanar Europa och, som den numera ikoniske tränaren Kjetil Knutsen säger: ”Vi tror på vår identitet, vi tror på vårt eget folk”.

Det duger med hemvävt

Det jag bevittnade i Viaplays sändning från ett Bodö i minusgrader tisdagen den 20 januari 2026 är något av det mest sensationella som skett i europeisk fotboll av ett nordiskt lag. Det går alltså att komma från nio mil norr om Polcirkeln, från stelfruset konstgräs, i minusgrader

med bara 8 000 på läktarna (fullsatt), med nio norrmän i laget och slå de allra bästa, närmast förlama Pep där på bänken och få miljardspelaren Erling Haaland att bara stå som en stelnad bildstod, med öppen mun och tom blick att be om ursäkt flera gånger innan han också uttalar sin beundran för det han fått se sina landsmän prestera.

Det är som en saga. Men den är inte påhittad, den är så in i Norden verklig att den borde läsas av alla klubbledare och tränare och värvningsansvariga i Sverige, få dem att inse att det duger med hemvävt, att lyckan inte bor någonstans ute i den vilda spelarmarkaden där agenter energiskt saluför kreti och pleti och lyckas med att blända och förföra.

Det är lätt, förstås, att från min sydliga utgångspunkt göra jämförelser med fjolårets allsvenska flop, Malmö FF, som lyckats plocka ihop en brokig mosaik av nationaliteter, karaktärer, spelartyper som inte alls passat ihop, inte dragit åt samma håll, inte förenats i något djupare och viktigt att kämpa för. Bodö/Glimt har bevisat att det som inte går - går.

Vackert som ett norrsken

”Bodö spelade en fantastisk fotboll”, sa Haaland mitt i chocken och förvåningen efter att ha sett hur dessa norska naturprodukter jobbade hårdare, sprang mera och fortare, stal bollar, kontrade blixtsnabbt, uppträdda totalt respektlöst och gjorde tre superfina spelmål.

Jag vet inte vilka internationella anbud tränaren Kjetil Knutsen tackat nej till, men han har istället förlängt sitt kontrakt med klubben till och med 2029. Han talar varmt om de lojala spelarna, om en ”lärande miljö”, om den tydliga identiteten, om att det inte är så viktigt vem som säger saker - bara vad som sägs.

Han talar om kontinuitet och kompetens, om de toppidrottsmän han har till sitt förfogande och som kämpar och löper kopiöst, en egenskap som blivit allt viktigare i dagens fotboll.

Det Bodö gör borde ge hopp till de uppgivna, till dem som nöjer sig med sin plats långt ner på den europeiska näringskedjan, till dem som gett upp inför det omöjliga, att vi här i Norden får nöja oss med att alla jublar om något lag ibland kan hoppa över de lite lägre hindren på banan i kvalet till de tre europeiska ligorna, ta en och och annan vinst mot gamla f d öststatslag och klubbar från lågt rankade länder.

Bodö/Glimt utmanar, gång på gång, de högt rankade, de till synes mest begåvade, de rikaste, de på papperet största.

Det är vackert som ett norrsken, det värmer ända in i själen, det borde ge hopp till de tvivlande.

Det omöjliga kan bli möjligt om man inte tror att man är störst - utan vet att man är minst.

- - -

PS: FC Köpenhamn spelade för övrigt 1-1 mot Napoli. Med tio man.