För vad var det egentligen som hände i pingishagen? Fråga inte mig, jag stängde av när Anton Källberg låg under med 0-2 i den avgörande semifinalmatchen mot Japan. Vem kunde tro att vi skulle få vara med om ännu en pingissaga att försöka sätta ord på. ”Sätt ord på det”, bad reportern efter den omöjliga vändningen, ”det går inte”, sa en av hjältarna, Kristian Karlsson, när den sista japanska bollen hamnade i nätet och Källberg sjönk ihop, förvånad, lycklig och nästan ordlös.

Bästa på år och dag

Nej, Kristian behövde ju inte sätta ord på det. Det är inte därför han är i Paris. Det är jag som skall försöka sätta de där orden och det kan ju bara bli ”historiskt” och ”bragd” och ”en av den rika, svenska pingishistoriens allra största kvällar”. Truls Möregårdh, den kanske största favoriten hos det svenska folket efter detta OS, kommer att spela sin andra OS-final inom en vecka, kineserna kommer säkert att vara för svåra den här gången också, men två silvermedaljer från ett och samma OS är ytterst unikt, han är ensam om det bland Sveriges alla stora pingisstjärnor genom åren. Han hade en så omöjlig väg att vandra i singelturneringen att silvret fick guldglans och bragdvärde. Nu ledde Japan med 2-0 och Truls stod inte riktigt att känna igen. Det var något i hans blick, något lite frånvarande och vi hade ju undrat; efter singelsilvret, efter all uppståndelse som följde på den bragden, han hade inte ens hunnit varken fira eller vila förrän han väcktes tidigt och kastades rakt in i lagtävlingen. Han såg trött ut. Och så förlorade Kristian Karlsson sitt första set, han var missnöjd med sin insats i dubbelförlusten men spelade plötsligt sin bästa singelpingis på år och dag och lyckades vända.

Alla drog sitt strå

Det är väl det gemensamma med de här pingisbragderna; vändningarna, konsten att hitta nya knep, nya vinklar och slag som överraskar till och med högre rankade spelare. Och  när det till slut var klart, när Truls Möregårdh fått tillbaka sitt lyster och sitt spel och kvitterade till 2-2 och Anton Källberg vänt 0-2 till seger hade det  svenska laget - och coachen Jörgen Persson - fått uppleva lagtävlingarnas största lycka; att alla varit delaktiga, alla tre bidragit med var sin singelseger. Och med storartat spel, genom att överträffa sig själv, hitta glöden igen när det sett hopplöst ut. En honnör också till Jörgen Persson som fått kritik från vissa håll för valet av spelare; alla har visat att de förtjänade sin plats, Persson att han valde rätt. 

Det är så lätt för många av oss att relatera till pingissporten, att se och förstå dess komplexitet, hur bra man tyckte sig vara i vissa matcher i division tre men så oändlig långt ifrån dessa bollfenomen. Det har ju, för de flesta av oss, stått pingisbord vid sidan av vår levnadsväg; i källare, i sällskapsrum, i skolor, fritidsgårdar, överallt har det spelats pingis även av oss tillkortakomna. Vi vet hur jävla svårt det är. Och det där sköna, klickande ljudet av den lilla vita bollen med 11 centimeters omkrets (jo,