Det är ju så mycket som hänt med vårt landslag på så kort tid. Plötsligt står det gäng gulfärgade tuppkycklingar på rad och sjunger svenska nation alsången inför våra öron. Vi gnuggar dem, vi kisar med dem, vi kryper närmare, försöker minnas och tänka; vem är han, vem är han, har vi överhuvudtaget sett honom, har han spelat i Allsvenskan?

Jon Dahl Tomasson har komponerat något helt nytt och har i alla fall startat obesegrad efter tre tävlingsmatcher. Vi får nöja oss där så länge.

Så mycket spännande nytt

Med Alexander Isak i laget är jag rätt säker på att Sverige vunnit den här matchen. Den första halvleken var imponerande. Nu är Slovakien inget lag ur den högsta kasten (42:a mot Sveriges 28 i Fifa-rankingen) men det är å andra sidan heller inte det Sverige som Janne Andersson lämnade efter sig. Det hade tappat fart, det hade misslyckas med att utnyttja de yngre spelarnas potential, det var en mix av outforskad kompetens som dansken fick ta över.

Han vill spela framåt, han vill ha hela sitt lag på motståndarnas planhalva, han vill inte ha bakåtpassningar till målvakten. Nu, i Nations Leagues tredje division är man ett av många lag i Medelmåttans rike och vi kommer att få vänta med att sätta slutbetyget på Jon Dahls filosofi (och möjligen lite naiva inställning) när det bränner till i VM-kval och annat.

Det vi med egna ögon ser är dock en rad spelare, många nya för oss, som får förverkliga drömmen om att spela den fotboll som de lärde sig under sina första, spirande fotbollsår. Anfall, kreativitet, offensiv. Jag tyckte mig dock se i just den här matchen i Slovakien ett bättre komponerat lag med ett lite överbefolkat mittfält där spelare som Saletros och Jesper Karlström fick ta plats framför måhända mera spektakulära namn för att också det destruktiva jobbet skull bli gjort. Sveriges första halvlek var fin fotbollsunderhållning, fräcka mål, chanser till flera och ett modigt, högt anfallande lag.

Dejan  Kulusevski som sagt i särklass. Med kaptensbindeln på och med hela sitt spelsinne påkopplad sprang han outtröttligt upp och ner, stal bollar, fraktade bollar upp i anfallslinjen, tacklade och tog för sig, serverade läckerheter och det fattades bara att hans vänster fått skruva in en boll i bortre krysset. Nära var det.

Men nära var det också att alltihop kunnat förstöras av den naivitet och övertro på sin egen skicklighet som följer med nya tidens trend att man absolut i alla lägen på plan måste vårda bollen, använda sin fötter för millimeterprecision, hålla bollen inom laget. Det har blivit en förbannelse. 

Plats för en dyngspark

Med två minuter kvar av halvleken, med ledning 2-0, med bollen under kontroll framför sina fötter måste en målvakt (Viktor Johansson) inse att ibland är en hård, lång jävla dyngspark det mest geniala man kan ta sig för på en fotbollsplan. Iväg med bollen, så långt som möjligt. Låt dem springa hem och börja om. Låt tiden gå. Invänta pausen. Och låt bli detta finspel för galleriet om det finns den allra minst risk att det kan sabotera allt. Viktor Johansson gjorde ett stort misstag där, han gör kanske aldrig om det. Ett litet fotfel, bollen till en slovak, en gratischans att reducera. Med 2-0 i pausledning och utan att gnagas av minsta oro för att ställa till det - slovakerna hade ju inte skapat någonting själva - hade Sverige rett ut det här, kammat in tre tunga bortapoäng och bäddat för att tillvaron i den smått förnedrande europeiska bottenregionen skall förbli ettårig. 

Efter vad som hände under den förra landslagssamlingen (Hugo Larsson utan speltid och en förbundskaptens som förklarade sig på ett minst sagt märkligt sätt;”han måste spela framåt”) var det förstås många som nyfiket avvaktade hur relationen såg ut nu, hur deras lilla kontrovers skulle hanteras rent praktiskt. Sittande kvar på bänken när domaren blåste till spel såg Larsson plågat besviken ut, men han hade lovat att vara beredd, han var glad att vara med igen och med en halvtimma kvar fick han komma in. Med sin lite släpiga stil sågs han mest i mellanrummen, det är ju Larssons styrka att alltid vara spelbar, han ville dra upp tempot med snabba direktpassning men det gick inte hans väg hela tiden. 

Kittlar nyfikenheten

Dock; han spelade nästan bara framåt. När Tomasson summerar den här samlingen (Estland borta på måndag) kommer han kanske inte att säga; ”nu vet jag vem som blir vår speldirigent från nu och framåt”, för Larsson satte inte prägel på matchen, hade en del felpass och kanske hade han själv satt obekväm press på sig. Att Ayari och Ken Sema fick göra sina första landslagsmål var nästan som en naturlig följd av att de också tillhörde den första halvlekens mest positiv inslag.

Vi kan inte säga annat än att det nya landslaget kittlar vår nyfikenhet på framtiden. Här finns så mycket pigg och klok fotboll inrymd och ger Tomasson också plats för lite tristare grovarbetare och en och annan befriande dyngspark så kan nog det här bära en bra bit.