Spanjoren vann den där underbara matchen i Paris och, hans och Sinners uppvisning i hårdhet, placeringsförmåga, returer, nätattacker, ja allt som finns i en tennisspelares repertoar, detta infernaliska drama gjorde att jag också såg Wimbledon-finalen från första boll till sista (där Sinner fick sin revansch) och nu senast US Open i New York där Alcaraz stod med segerpokalen igen. Ingen av dessa matcher nådde upp till Paris-finalens närmast omänskligt höga nivå men visade ändå till vilken nivå sporten nått i världen. Alltmedan Sverige tappat allt. 

Svenska storhetsdagar

Alcaraz och Sinner står idag i särklass. De har mötts i alla de stora finalerna, det finns ingenting som säger att dessa båda, blott 22 och 24 år gamla, inte kommer att dominera i tio år till. Man trodde väl att toppen var nådd, gick det att spela bättre än det Nadal, Federer och Djokovic presterade växelvis under en följd av år. Svaret vet vi nu. 

Som en illustration till och en påminnelse om svenska storhetsdagar linsades Stefan Edberg in på vip-läktaren på Athur Ashe-stadium, Mats Wilander skötte den internationella sändningens uppsnack och i den svenska kommentatorshytten satt Jonas Björkman tillsammans med Sveriges bästa och mest behagliga sportkommentator, Maria Strandlund Tomsvik. 

Det var en fröjd att lotsas genom de här tre Grand Slam-finalerna i deras sällskap. Strandlund påläst, fantasifull och klok i sina reflexioner och att läsa av spelarnas tankar och taktiska upplägg. Björkman med spelarens blick för intressanta detaljer. Så att det finns tenniskunnande, blick för spelet, förmåga till analys är det ingen tvekan om. Synd bara att det inte återspeglas på tennisbanorna. Det fanns ju en tid - från Borgs 70-tal, genom 80-talet med Wilander och Edberg och en bit in på 90-talet alltjämt ett svensk herravälde. Fyra man bland de tio bästa i världen var svenskar. Idag är Elias Ymer med sin 243:e plats den högst rankade svenske spelare i världen.  Sverige är på absoluta botten.

Obegripligt uselt

Alcaraz är världsetta idag före Sinner, de är helt outstanding i världen. Sverigetvåan Olle Wallin ligger på plats 410, Leo Borg på 589:e plats. Det är lika obegripligt som Björn Borgs genombrott, Wilanders seger i Franska öppna som 17-åring och Stefan Edbergs dubbla Wimbledontitlar. 

Visst, det går upp och ner i sporter. Men inte i tennis. Bara ner. De två sistnämnda, Wallin och Borg, försvarar i helgen Sveriges färger mot Tunisien någonstans långt nere i Davis cup-tennisens undervegetation. 

Bröderna Ymer  har väl haft större självförtroende än förmåga och nu är de inte med alls av olika skäl. Ingen verkar bry sig, raset borde förstås hindrats för länge sedan. Nu går det inte ens att tänka sig att en svensk skall spela finalen i en ATP-turnering. 

Om jag minns rätt är Robin Söderlings come back-seger i Båstad 2011 den senaste svenska titel som man med någorlunda stolhet kan erinra sig. När svensk tennis fått rubriker på senare år har det mest handlat om dopingavstängningar (Mikael Ymer och Dragos Madaras) och så har det förstås inte gått att undvika en viss nyfikenhet på en ung man som inte bara brottas med ett övermäktigt motstånd utan också ett liv i skuggan av Sveriges största idrottsman det förra årtusendet, Björn Borg. Leo och Olle (Wallin) är våra DC-hopp. Man skulle vilja ropa Olleo men det låter spanskt och då blir det Alcaraz som dyker upp på näthinnan och han skymtar, med utsikten från en svensk horisont, lika långt bort som solen står från jorden.

Vart är vi på väg?

Alcaraz blev världsetta som den yngste genom tiderna (19 år), han har som 22-åring vunnit Wimbledon två gånger, US Open två gånger, franska en gång, hans värste konkurrens Sinner har två titlar i Australien, han vann US Open i fjol och Wimbledon i år. Han är 24. 

Det går inte att tala om svensk tennis i samma mening. Skillnaderna är omätbara. Det går inte att se ljuset i mörkret. Bättre tennisanalytiker än jag har försökt söka svar på frågorna varför det gått så illa, men inte ens oraklet Björn Hellberg, när han får frågan ”Vart är vi på väg”, kommer några  rimliga förklaringar På spåret. Sverige har inte ens en spelare bland de 200 främsta i världen. Jag vet ingen annan sport där Sverige står så långt ifrån världstoppen. 

Svenska tränare har haft framgångar med utländska spelare och någonstans hamnar väl frågan där; varför har Sverige inte bättre tagit vara på det kunnande, det självförtroende, den internationella utblicken som en gång erövrades när tio spelare fanns  bland de 25 bästa i världen. Det är sant att bekvämare sporter som golf och innebandy lockar, men ett kapitalt misslyckande är det ju från hela den samlade svenska tennisorganisationen, både centralt och ute i landet,  att man inte lyckats konkurrera  mera framgångsrikt om talangerna, hitta några plantor att vidareutveckla.

Världen har aldrig skådat en bättre tennis än den som spelas av Grand Slam-vinnarna idag, Sverige har aldrig varit sämre.

Det är trist.  För när tennis är som bäst är det kanske den häftigaste sportunderhållning man kan tänka sig av atleter som kanske är de mest allroundkunniga av alla.