Och finns det någon man mera unnar en framgång än denne 30-årige KTH-student som genom åren varit på väg att ta det sista steget mot världsklass men ideligen stoppats av stressfrakturer och andra skador, sjukdomar därtill. Han har laborerat med sig själv, nästan som ett forskningsprojekt, för att komma till rätta med hur han skall disponera träning, vila, kost, tävlingsfrekvens och med ett klokt huvud lotsat sig själv till en nästan ofattbar framgång.

Stöpt i samma form

Det finns all anledning att minnas tillbaka på Anders Gärderud och hans rytmiska, ekonomiska och vackra löpstil på 70-talet, ja, man kan åka tillbaka i tidsmaskinen ändå till 40-talets stora svenska stjärna, alla kategorier, Gunder Hägg, som då var världens bäste långdistanslöpare men av dåtidens amatörryttare diskvalificerades för att han tog betalt för sina världsrekordförsök och dessutom hade oturen att världskrig och därmed inställda OS aldrig gav honom chansen att vinna ett stort mästerskap.

VM fanns ju inte på den tiden (första friidrotts-VM avgjordes först 1983). I kroppshållning, löpstil, det bakåtfladdrande håret, steglängden; Almgren ser ut att vara stöpt i samma, tydligen idealiska, form för att bäst kunde växla in hjärtats, lungornas och benens kapacitet för att få ut det maximala. Att se honom löpa är lika vackert som att beskåda hjortarna utanför mitt torp när de gungande, rytmiskt och vackert drar ut över ängarna och försvinner in skogarna. 

Det är så många många man suttit och tyckt synd om honom. Han ansiktsuttryck har sagt allt; ledsen, besviken, som om han misstrodde sig själv och förbannade ödet på samma gång. Han är 30 år. Det var verkligen i grevens tid han fick kröna sin karriär med en medalj i hårdast tänkbara konkurrens. Och han gjorde det med smart löpning, vaken för ryck och förändringar i täten, han till och med drog hela fältet ett tag när farten var alltför lusig. Ett praktlopp rakt igenom.

Historiskt och oväntat

Medan vi sagt oss att det inte längre var möjligt för européer att konkurrera med kenyaner, etiopier och andra ur den rika skara av afrikanska långlöpare med i stort sett ointagliga tider på de längre distanserna, har Almgren laborerat med sig själv och sin träning och till Tokyo kom han kanske bäst förberedd av alla. Han har till och med ägnat såg åt ”feberträning” för att vänja sig vid den pressande värmen och höga luftfuktighet som väntade i den japanska huvudstaden.

Och hans sätt att springa, att rata alla vattenflaskorna som stod till buds runt banan för förfriskningar och avsvalkning tyder på att han benhårt trodde på sina förberedelser och kände att han hade vätska i kroppen som räckte distansen ut. 

Två européer på prispallen, franske vinnaren Jimmy Gressier och Almgren, slog en hel hög av vad som ansågs som ”oslagbara” afrikaner med långt bättre bästatider men tydligen varv det många även i den kategorin som, trots ett långsamt lopp, tappade ork på slutet när Almgren i full speed och vacker stil var med i medaljstriden ända till sista meterna och bara någon meter efter vinnaren.

Det är en historisk och oväntad (utom för Almgren förstås) framgång i en disciplin som dominerats helt av de afrikanska löparna. Almgren har svenskt rekord på 3000, 5000, 10 000, 10 kilometer landsväg och halvmaraton. Hans medalj känns som den kanske tyngsta av brons som någon svensk vunnit. Nu fick han 200 000 kronor och nu kommer flera sponsorskontrakt att ramla in och han slipper att springa runt och leta röda lappar i mataffärerna. Andreas Almgren är verkligen värd all uppmuntran och all belöning han kan få. 

Kanga har roligt

Det blev en fin svensk dag i friidrotts-VM genom att den populära och älskvärda Vanessa Kanga ytterligare förbättrade sin ställning i världstoppen i diskus genom en fjärdeplats och två svenska rekordnoteringar. Hon ser alltid ut som om hon älskade världen och livet och att ingenting är härligare än att gå ut inför fullsatta läktare och underhålla. Hon har roligt när hon idrottar, hon bjuder på leenden och välformulerade kommentarer och säkert smittar hon många att pröva också en sport som inte har alltför många utövare i Sverige. 

Daniel Ståhl och Vanessa Kanga är ett härligt diskuspar att se upp till och Kangas prestationen förstärks också av, att hon var i ett utsatt läge både i kvalet och finalen. Först i sista kvalkastet fixade hon finalplatsen och väl där dunkade hon första kastet i skyddsnätet. Men hon samlade sig och överskred sin egen svenska rekordnotering två gånger. En sann tävlingsmänniska.

Det gäller att tygla nerverna, att ha kul, våga njuta och uppskatta chansen man fått och så är det naturligtvis; den som ser sin sport som ett nöje, en möjlighet att få visa upp sig, att inte frukta de svåra omständigheterna utan inspireras av mästerskapets betydelse och de fullpackade läktarna; de är bland dem de stora artisterna finns. 

Almgren och Kanga, två fantastiska idrottspersonligheter värda att beundra