Alltså inte oväntat - men ovanligt. Sällsynt. Att förbundskaptener inte fått fortsätta efter att ha misslyckats med sitt viktigaste uppdrag - att ta sina landslag till VM - har förstås hänt förut. Men aldrig förr med två matcher kvar i kvalet och någon sorts play off-matcn därtill.

Hängslen, livremmar och säkehetsnålar

Ett stort misslyckande som blivit ännu mera besvärande med tanke på truppens rika innehåll av kompetenta spelare och en klart hanterbar grupp. Det här VM-kvalet har så många hängslen och livremmar oich säkerhetsnålar och uppsamlingsheat och bonuschanser att VM knappt går att missa. Men det kan gå. Kvalificeringen till ett extra playoff tack vare gruppsegern i Nations Leagues C-grupp innebär sannolikt ett motstånd av betydligt bättre kvalitet än de lag Sverige kvalat mot, så det

kan absolut bli så, att Sverige halkar av den väg till VM som aldrig varit tydligare rösad, aldrig så asfalterad och lätt att glida vidare på.

Vi håller på att uppleva ett totat ras för svensk fotboll och bristerna sitter både högre upp och djupare ner än det som nu står tydligt illustrerat med att en förbundskapten får avsked på grått papper. Om det är sant det de ansvariga sagt och det spelarna uttryckt, att alla trott på spelidén och haft fullt förtroende för Thomasson, vittnar det om otillräcklighet hos de ansvariga men är förstås fullt begripligt sett från spelarnas perspektiv. Ändå är det hårdare styrning från fotbollschefen Kim Källström, en fastare hand från styrelsen och kanske till och med en liten spelarrevolution som hade behövts för att ge hela experimentet en chans att överleva.

Bästa förutsättningarna

Det har hänt förr, att spelarna varit så starka att de helt enkelt gått ut och obstruerat mot riktlinjer och organisation de inte trott på och med starka ledare i spelartruppen helt enkelt angripit utmaningarna efter eget huvud. Jag skall inte nämna några namn. Men jag kan nämna just en sådan spelare som saknats oerhört i detta VM-kval; den ytterst kompetente spelaren och den väldigt kloka människan Dejan Kulusevski. Han var en pådrivare, både med sin spelarinsats, sitt engagemang, sitt mod och sitt sätt att ta kommandot också i omklädningsrummet. Han ensam, tror jag, skulle ha kunnat rädda både Sverige och Thomasson kvar på den där vägen där olyckan inträffade.

Thomasson fick de bästa förutsättningar; att med hjälp av ”träningsturneringen” Nations League spela ihop ett lag. Det skulle varit färdigt till VM-kvalet. Castingen klar, rollerna besatta, medodiken begriplig, tryggheten cementerad.

Han misslyckades kapitalt med det uppdraget och han delar skulden med dem som tillsatte honom, som gav honom friheten och en känsla av att den överoptimistiska modell som han sålde in och som köptes med hull och hår skulle ge Sverige ett både bättre, mera skapande och underhållande lag. Han pratade om att göra hela nationen glad och spelarna extra stolta. Nu buades han ut när ridån gick ner och spelarna sa att de skämdes. De var lojala in i det sista men jag är säker på att de flesta av dem vet att experimentet var dömt att misslyckas. Det syntes alltför tydligt i tveksamma aktioner och dåligt självförtroende.

Välsmorda svängdörrar

Svängdörrarna har varit välsmorda på Fotbollförbundets kansli. Den ignorante lyxliraren Fredrik Reinfeldt visade sig som väntat vara fel man på ordförandeposten och försvann efter två år, generalsekreteraren Andrea Möllerberg sparkades efter samarbetssvårighetert, nu sitter en ny bas på den högsta förbundsstolen, Simon Åström (hur stark är han?) och den nya generalsekreteraren, MFF:s nuvarande vd Niclas Carlnén, tillträder tjänsten först i januari.

Skifte på en hel del andra poster också. Det har varit (och är) lika ombytligt och otydligt på förbundet som det varit i Thomassons trupp, tydligt illustrerat i hans sista match, det fullkomliga haveriet mot Kosovo, med spelare på ovana platser, bortplockning av Sveriges bäste spelare, Lucas Bergwall i pausen, den obegripliga petningen av Anthony Elanga och oförmågan att taktiskt möjliggöra för toppspelarna Alexander Isak och Viktor Gyökeres att nå sin optimala nivå.

Går man på djupet skönjer man heller inga ljus för framtiden. Både U21-landslaget och det för P18 går också dåligt.

Jag tror det är dags för styrelsen att agera också på fotbollschefsposten. Många med insyn i den svenska toppfotbollen har länge förvånats över hur Kim Källström kunde få det högsta befälett över svensk landslagsfotboll. Ansvaret för det som nu skett och fått så dramatiska konsekvenser är i hög grad också hans. Svängdörrarna borde nog få ta ett varv till.

Jag har sagt det förut, säger det igen; backa bandet, gå tillbaka till grunderna, vänd blickarna mot Norge och överge självtillräckigheten.