Det är inte ovanligt att Malmö FF gör sig av med guldtränare. I den udda grenen ”sparka tränare” har klubben varit rätt framgångsrik genom åren. Nu tog tålamodet slut - men problemen är inte lösta för det. Det finns betydligt mera i den gigantiska organisationen som behöver ses över. Stanna upp, backa bandet, återgå till en mera realistisk syn på vad som behövs för att återta den position i svensk fotboll som inte tillåter något annat än framgång.

Akut operation - och sedan…?

Den gångna säsongen är ett fiasko. Guldchansen är borta sedan länge, spelet har totalt kört fast, spelarna verkar rädda och initiativlösa, tycks mera programmerade för att äga bollen än att utmana, attackera, hitta lösningar och vara beslutsamma. 

I den här spalten har jag länge ifrågasatt vad det är Rydström egentligen menar med sin invecklade och svåra fotboll, hur ensidigt och envist han försök lösa problemen, hur han istället för att underlätta för spelarna krånglat till ett spel som i sina grunder är ganska enkelt. Det har varit vänstervridet, ensidigt och alltför mycket inriktad på att behålla bollen inom laget, spelarna har sett fundersamma och osäkra ut och Rydström har uppenbarligen inte riktigt förstått, att det är verkligheten och inte kartan som gäller. 

I år har klubben rest land och rike runt och slängt bort poäng utmed vägen, förluster mot lag som lätt borde övermannats men det blev till slut förlusterna mot Djurgården hemma och den dåliga insatsen mot ett svagt Ludgorets i premiären av årets Europa League som fick styrelsen att fatta beslutet. 

Det är en akut operation som möjligen kan stoppa blödningen men behandlingen av patienten kräver mera av vård och mediciner. Rekryteringen av spelare med alltför dålig form och status, som tvingats till extraträning och rehabilitering för att bli speldugliga visar att det också kan behövas städning lite högre upp i det vidlyftigt byggda huset.

Flyr undan problemen

När Malmö FF värmde upp inne på planen inför mötet med Ludgorets i onsdags räknade jag till åtta (8) instruktörer som ledde övningarna. Och då fanns ändå varken Rydström själv eller hans relativt nye assistent, Peter Wettergren, på plats. Den sistnämnde brukar följa matcherna från läktarplats, jag kan bara ana att han tagits in för att möjligen styra in skutan i en annan riktning. 

Rydström har hyllats efter förtjänst för det han gjorde med Kalmar FF och naturligtvis blir han för evigt ihågkommen för att han som ny tränare vann Allsvenskan två gången i rad. Men han har inte drivit fotbollen i den riktning som man ser konturerna av hos de lag i Europa som leder utvecklingen. Han har envist hållit fast vid sin modell, har aldrig haft någon plan B, inte förmått förändra under matchens gång, plottrat med laget -  och varför startade han, till exempel, den på förhand uppenbarligen lättaste matchen av de åtta som skall spelas i Europa League (på hemmaplan dessutom), utan spelare som Taha Ali (årets ende riktigt snabbe och attackerande spelare) och mittfältets stabila konsoll, Lasse Berg-Johnsen. Spelare som Hugo Bolin (landslagsmässig i höstas) har helt tappat sin gadd, Hugo Rosengren, som såg ut att bli nästa storförsäljning, lunkar omkring initiativlös, övertron på att den förre storspelaren Anders Christiansen skall återuppfinna en tidigare upplaga av sig själv har varit blind. 

har tappat fart, tempo och spelarna har lockats att undfly problemen genom sidleds- eller bakåtspel. Mittbacken Pontus Jansson är den som har bollen mest. Om han varit en minikopa av Franz Beckenbauer hade det varit OK. Det är han inte. Han är en ledare men ingen dirigent. En sådan saknas i dagens lag.

Dålig sjukdomsinsikt

Jag har skrivit det tidigare, men det kan vara värt att upprepas; fotbollen i Malmö har blivit för filosofisk, för datoriserad och invecklad. Jag kan inte räkna dem alla; skärmarna som skall berätta var felen ligger, vad som  behöver åtgärdas. Allt har varit synligt för det blotta ögat. Klubben har byggt upp en organisation av gigantiska mått, mätt med svensk måttstock. Det har lett till inveckling mera än utveckling. Och Henrik Rydström - och flera med honom högre upp i hierarkin - har saknat sjukdomsinsikt. 

Efter matchen mot Ludgorets - som alltså blev Rydströms sista - ansåg han att det bara var några detaljer som behövde rättas till för att laget skulle studsa upp på banan igen. Han har tydligen inte sett eller förstått att alla onödiga förluster och poängtapp i år inte berott på tillfälligheter, några spelares misstag; det har varit alldeles uppenbart att ett systemfel borde upptäckts för länge sedan och åtgärdats. Så kallade ”prestigevärvningar” har inte alls motsvarat förväntningarna. Den församlade s k expertkåren som skriver och uttalar sig i diverse medier har också avslöjats med sin okunnighet genom att på avstånd sitta och fantisera om Malmö FF som jättefavorit med den största och överlägset bästa truppen i landet. Kanske finns det skäl för lite byten på vissa poster där också. 

Klubben har invaggats i tron att den är bättre än den är. Det kan komma att svida hårt. MFF har byggt sig ett högt hus med plats för stora pokaler och internationell representation. Det är dyrt. Arenan är kostsam. Det krävs nationella framgångar och Europaspel för att hålla ruljansen igång.

Allt är inte Rydströms fel.