Och där har vi årets två stora skrällar i ett paket. Lilla anspråkslösa och jordnära Mjällby AIF, framvuxet bland minkfarmare och sillastrypare inte bara vann. De utklassade favoritlagen, storklubbarna, de med högst svansföring och förväntningar på sig. Om det sägas två saker; en underbar väckarklockan för lag som prioriterar individualismen, en seger för lagtänkandet, men också, som internationellt betyg åt Allsvenskan på en internationell är det förstås en riktig storklubb som kan utmana också internationellt motstånd som svensk elitfotboll skulle behöva.

Grädden på moset

Om Årets lag - och jag hoppas fortfarande i min enfald att min lilla vink till Aftonbladet och Svenska Fotbollförbundet om att ge Mjällby AIF unisont Guldbollen besvaras - har jag och andra skrivit allt vad vi orkat och superlativerna har för länge sedan tagit slut. Vi har viftat med mössor och lyft på hattar åt detta gedigna, kollektiva lagarbete som gjorts på Listerlandet av alla från Hasse Larsson och Anders Torstensson till norsk taktiskt vidareutveckling, kloka spelarköp, fötterna på jorden och en klok, stark hand som hållit hårt i pengapungen.

Det är de stora individualisterna som förgyller fotbollen, som gör den till mera än ett vinnande kollektivf, men det skall vara grädden på moset. Själva kakan skall bakas med tanken att den skall vara så smakfull ner i minsta smula att alla både vill äta den och ha den kvar. Vi vill ha mera Mjällby men vi vill också en storklubb - i sin totala betydelse - som kan få vingar och flyga ut över gränserna utan att, som Malmö i år, i det närmaste bli en generande munsbit för till och måttligt begåvade mellan-Europeiska klubbar.

Sverige ligger inte högt i näringskedjan, vare sig på klubbnivå eller med landslaget. Ut i den europeiska konkurrensen skickade ”vi” i år ett landslag, mera förhoppningsfullt än på länge med tanke på de indivduella kvaliteterna och de respektingivande klubbadresserna och landets mesta mästarklubb, med två nyvunna guld, men med en spelmodell som som i båda fallen totalt kollapsade. 

Engagerande insitution

Jag är svårt förtjust i Allsvenskan som institution och underhållningsscen. Längtar redan till vårpremiären och det skulle bli en lång och tung höst och vinter om det inte fanns Champions League att gotta sig åt. För det märkliga är; jag kan se Europas (och därmed världens) bästa klubblag och njuta av farten, tekniken, kompetensen men utan att det tar bort intresset för den inhemska högstaligan.

Det är så mycket Sverige, så mycket geografi, kultur, engagemang, stolthet, så fascinerande hur klubbarna mer och mer, år efter år, fått med sig folket, inspirerat till tillhörighet och engagemang. Det blev väl också en rätt skandalfri säsong trots alla farhågor, några minuters uppehåll bara i Malmö i väntan på att några flämtande bengaler skulle slockna i säsongsavslutningen. 

Malmö FF:s tillkortakommanden har jag skrivit åtskilliga krönikor om i år. Om Mjällby är den stora glädjekällan och sensationen i Årets allsvenska tabell är Malmö FF: s sjätteplats den största negativa överraskningen. Landets mest framgångsrika klubb genom tiderna, den rikaste och kaxigaste kappsejsade totalt och hade till slut så låga förväntningar på sig att laget till och med fick jubelrop och smattrande applåder för en 2-1-seger mot Gais i sista matchen. 

Detta Gais, som också precis som Mjällby sneglat västerut mot norsk fotboll och Bodö/Glimt, prioriterat ett uppoffrande lagspel, jobbat hårdast, sprungit mest och förbättrat både anfall och försvarsspel så att det slut räckte till tredjeplats och Europaspel. I säsongsavslutningen såg dock laget ut som ett stim Makrillar som kommit upp på land och lät sig fångas i brist på syre.

Starkt av Degerfors

Det måste bli plus i kanten också för Hammarby, förstås, som med den kloke tränaren Kim Hellberg tog andraplatsen på nytt. Jag skrev redan under hans Värnamo-tid, att han var en av landets mest spännande unga tränare och nu är han en etablerad auktoritet i denna obarmhärtiga bransch. 

Elfsborg, med så mycket förspilld talang, får många bockar i kanten, efter en säsong som många trodde skulle innebära en kamp om Europaplatserna. På listan över negativa inslag har naturligtvis IFK Norrköping en given plats. Nu blir det kval. Lagets höst har varit en bedrövelse. Mycket strul i föreningen i övrigt, där behövs nog lite kraftfullare händer både i styrelserummet och på tränarbänken.

 Att Öster och Värnamo åker ur samtidigt är förstås en rejäl smäll för den småländska fotbollen och jag vet inte om det har med snålhet att göra. Öster har i varje fall tradition, idrottsintresset är stort i Växjö, Värnamo kan inte leva hur länge som helst på det Jonas Thern en gång åstadkom. Tröst för Småland; Kalmar kom tillbaka som ett brev på posten tillsammans med Västerås.  Degerfors höstspurt imponerar. Att vinna i en måstematch på bortaplan mot Brommapojkarna är inte lätt. Fråga Malmö FF. 

Det blir en ståtlig fjäder i hatten för valet av förstärkningar och för AIK-aren Henok Goitom som tog på sig den till synes hopplösa uppgiften att som tränare rädda brukslaget kvar i Allsvenskan.

Nu får vi se hur Mjällby duger i Europa, vad Potter kan trolla fram ur sin hatt och om Malmö FF kan hitta en styrman som kan vända på skutan och och få vind i seglen igen.