Det var kanske den märkligaste VM-tävling man sett. Regnet öste ner, kastarna kördes ut från arenan, försökte igen, åkte ut igen och så när det drog igång och konkurrenterna for omkring som Bambi på is, så gick Ståhl där med diskusen i sin handduk, leende, dansande fram till ringen och tävlade till synes obekymrad trots de vidriga förhållandena. Det  var en uppvisning i världsklass också vad gäller koncentration, självkontroll, mental inre styrka och förmågan att tänka bort allt som kunde störa.

Svårt och vanskligt läge

Det kommer att regna i Tokyo. Det var med den tanken han åkte dit. Det hade regnat på uppladdningslägret i Japan. Han hade tränat med ett leende då också. Han var bäst förberedd av alla. Han har haft sin lilla svacka efter bytet till den nye tränaren Staffan Jönsson i Malmö, han har plockat bort några kilon, han har ofta påpekat den allt högre nivån på diskuskastningen i världen,

Han visste att konkurrensen kanske var den tuffaste någonsin.

Bragder, om de skall belönas av SvD, anses höja sitt värde om de utförs i ett svårt och vanskligt läge. Jag har svårt att tänka mig ett svårare och mera vanskligt läge än att dansa runt i en såphal diskusring och försöka kasta uppåt 70 meter för att vinna ett VM. Den ene efter den andra gav upp, tog något varv och viftade iväg ”kakan” mest för syn skull. Ståhl virvlade runt med stadiga ben med en teknik som inte var alltför yvig, allt för stor i kroppsrörelsen, han snurrade runt sin egen kropp i perfekt balans och med sin kontrollerade stil och sin tyngd var det som en balettmästare på torr parkett.

Det var en särklassig uppvisning i allt det som innefattades i konsten att vara bäst när det gäller. Han tyckte vädret var kanon, som gjort för en barbeque i trädgården, han tyckte att solen sken fast det spöregnade, när andra kände såpa under fötterna tyckte han att det var torrt som i Sahara. 

Showman och glädjespridare

Få svenska bragder har utförts med så suveränt humör, så total mental balans och han ägde hela arenan. Det var hans show. Han gick runt och försökte pigga upp också de som tjurade och bara ville gå hem, alla som blev försiktiga och rädda och som halkade runt och inte förmådda övervinna ledan och tristessen över att ett mästerskap skulle avgöras under så dåliga förhållanden. Hälften av finalisterna ville inte tävla alls. Ville vänta till måndagen. Ståhl tog kommandot även i coll room och fick majoriteten med sig till slut. Klart vi skall tävla. I morrn skall vi åka hem. Kanske var det bara han som visste att det skulle regna i Tokyo.

Han var minst förvånad, minst störd. Han utförde sin regndans, dansade som en ballerina och avgjorde, än en gång, i det allra sista kastet. Fenomenalt. Vilken tävlingsmänniska! Nu har han ett OS-guld och tre VM-guld och det gjorde honom särskilt glad eftersom hans store idol, hockeylegendaren Mats Sundin, har vunnit just dessa tre medaljer. Att Ståhl hade den rent idrottsliga förmågan att få till ett guldkast, det anade man väl. Och att han är en showman och en glädjespridare visste man också.

Men att kunna vända allt som störde och som satte så många av konkurrenterna ur spel till sin egen fördel tack vare sin förmåga att glädjas över att vara just den han är, att utesluta all oro, att vända allt besvärligt till ren lust; det var det som gjorde att han stod pall, inte tog ett enda snedsteg i ringen utan bara glädjedansade rakt in i idrottens gyllene bok.

Diskuskung i discodans

Det fanns de som trodde att Ståhls storhetstid var över när hans isländske tränare Vesteinn Hafsteinsson flyttade hem till Reykjavik, och det kom en liten svacka efter flytten till Malmö. Men med Staffan Jönsson som tränare, med sambon Fanny Roos (fin femma i kula) och kulstötaren Victor Pettersson med flera har det bildats en träningsgrupp nere i Malmö som trivs fint ihop, som inspirerar varandra och den pånyttfödde Ståhl (33 år nu) ser ju ut att ha ännu några år kvar på sin imponerande karriär. 

Avslutning på VM i Tokyo kunde knappast blivit bättre. Precis som Armand Duplantis fick Ståhl ensam äga arenan - även  om den två timmar långa förseningen gjorde att den var långt ifrån fullsatt när diskusdramat pågick. Två tunga guld till Sverige, ett starkt brons av Andreas Almgren på 10 000 meter, ett flertal fina placeringar och poängplatser gör att förbundskaptenen Kajsa Bergqvist kan summera ett lyckat VM för Sverige. En sån här dag har man ju ingen större lust att syna alla insatser i sömmarna och konstatera att det kanske fanns lite för många turister med på planet. 

Det är gulden i handbagagen som får allt annat att falla i glömska.

En diskuskung som dansade som en discoprins blev den perfekta slutbilden. Och så ögonblicket när Ståhl tog diskusen mellan händerna och gjorde sin japanska bugning mot publiken. Vackert.

Den mannen vet vad publiken vill ha och förtjänar. Som stor idrottsman och människa är han ett strålande exemplar.