Duplantis började också sin väg mot världsberömmelse på amerikansk mark, bara något år efter att Warmerdam gått bort i början av 2000-talet när han fattade sin första lilla stav och började leka i sin trädgård. Det gick förstås inte att ana då, det går inte ens att riktigt ta in nu,  hur han kunnat utveckla denna den kanske svåraste av alla idrottsgrenar till absolut perfektion.

Håller vad han lovar

Det vimlar av världsartister, det slås världsrekord (dock inte så ofta), det utförs bragder vid alla världsomfattande mästerskap men det är som om allting bleknar när denne 25-årige svensk-amerikan - som valt sin mammas hemland som sitt idrottsland - vinner guld efter guld, nästan utan konkurrens, och håller det han lovar varje gång. Att i varje fall försöka slå världsrekord.

Ofta dröjer det till det tredje försöket vilket gör uppvisningen, prestationen och minnet han skapar för så många till någonting alldeles extra och ofattbart. Det finns många som satt sina namn i idrottens historieböcker men har det någonsin funnits någon som alla vet - även konkurrenterna - kommer att vinna? Världsrekordet i Tokyo var hans fjortonde. Han har, precis som sin store föregångare Sergei Bubka, närmat sig himlen en centimeter i taget.

Det finns ju ingen anledning att göra det svårare för sig själv, eftersom han vet, att det är bara är han som har kapaciteten att utmana världens genom tiderna bäste stavhoppare. Ja, är han kanske rent av världens störste friidrottare alla kategorier? Och det finns ju all anledning att göra höjningarna så små som möjligt eftersom det också tickar in åtskilliga miljoner på kontot varje gång han försvinner högre och högre upp och ifrån de som möjligern kan kallas konkurrenter.

Ett begränsat fönster

Stavhopp är en gren med så många svåra delmoment som alla måste klicka in i varandra utan minsta glapp eller tekniska fel. Valet av stav, farten i anlopp, träffen i stavgropen, böjningen, framskjutningen, armlyftet, vändningen, frånskjutet, ribbpassagen. En serie av detaljer som var och en måste häktas samman till en kedja som ger honom det sista draget över ribban. Och det är häpnadsväckande - inte minst när man jämför med övriga hopparna - hur Mondo lyckas upprepa denna svåra manöver i hopp efter hopp - och att det sker med samma förfinade perfektion varenda gång.

Det är med en hjärnkirurgs precision han styr sitt redskap och manövrerar sin kropps alla delar och det behövs så ytterst lite för att det skall gå som i de två första världsrekordhoppen på 630 för att ribban skall falla.

Jag tror att hans själv och hans kloka föräldrar begriper, att det är i ett tidsmässigt ganska begränsat fönster som dessa ofattbara stordåd kan utföras. Han får inte bli för trött, han får inte tappa ens lite i styrka eller snabbhet, han får inte dra på sig den minsta lilla skavank, för då uppstår ett hack i skivan som gör dessa makalösa uppvisningar omöjliga. Och för varje centimeter som ribban höjs, för varje tävling, för varje år som går ökar slitaget och skaderisken. Han har varit i världseliten i sju år nu och bara höjt sin standard och sitt värde. Han är på toppen av sin förmåga, han har bosatt sig i varenda idrottsintresserad människas hjärta över hela världen och han lever nu den dröm som föddes hos en fyraåring på en bakgård i Lafayette i Louisiana i USA.

Han älskar huvudrollen

Det är fantastiskt att se hela den kärleksfulla stavhoppsfamiljen genomföra sina shower. Alla vet vem som skall vinna, alla tycks bara njuta av att få  vara med under denna gyllene era, leva sina liv tillsamman med tidernas främste, få vara på samma scen - om än bara med en liten roll i utkanten av dramat eller bara som statister. Som att vara chaufför åt Meryl Streep eller servitör åt Anthony Hopkins. Och huvudrollsinnehavaren gör aldrig någon besviken.

Han ger värme och kärlek och får tillbaka tusenfalt, av både medtävlare och publik. Han kan hela repertoaren nu. Spelet vid sidan av själva jobbet. Intervjuerna, segergesterna, utspelen, umgänget nere i tävlingsområdet; alltid generös och charmerande. Hela friidrottsvärlden jublar. Arrangörer och finansiärer står i kö med sin inbjudningar och kontraktsförslag. Hans agent, Daniel Wessfeldt, The Duke of Falsterbo, som han gärna kallar sig, sa en gång att ett OS- eller VM-guld var värt tio miljoner kronor för Duplantis. Nu säger han att det är 10 miljoner dollar det handlar om.

Ändå är han restriktiv både vad gäller tävlingar och sponsorkontrakt; allt för att ha kontroll, inte slita ut sig, inte ta åt sig mer än han klarar. Han vill fortsätta vara lite exklusiv. Och som belöning får han i slutet av en VM-dag spela ut huvudrollen till fullo, ensam med ett fullsatt stadion när allt annat på arenan stannat av. Det är, allting sammantaget någon alldeles enastående.

Vi bör inte ens ställa frågan hur högt han kan hoppa. Vi kan bara vara lyckliga över att få uppleva det som nästan inte går att fatta.