Och det är så beundransvärt, så underbart uppkäftigt, så hälsosamt att en klubb med ödmjukhet, sunt förnuft, sans och måtta, men ändå med ett stort fotbollsförstånd och med så många gemensamma krafter och kloka människor kan utmana dem med de stora kassakistorna, det större befolkningsunderlaget, de personalla , att man hoppas att detta bli ett uppvaknande för många av de som vill kalla sig storklubbar.

Ge Mjällby Guldbollen!

Det är inte Malmö FF, Hammarby eller IFK Göteborg som skall spela Champions Leaugue-kval nästa år. Det är det gula laget, det Hasse Larssons och Anders Torstensson lag och det är så in i Norden välförtjänt, att man nästan skulle föreslå, att när Guldbollen skall delas ut nästa gång, den kunde gå till Mjällby AIF.

För att tona ner individualismen och belöna det som känns viktigare än någonsin att predika både till klubblag och vårt sönderslitna landslag; det är laget som besegrar jaget, det är en stor, nationell framgång av en outsider som stjäl allt ljuset nu när vårt landslag skapat höst i våra bröst långt innan den inföll rent meteorologiskt. Det vore en fin markering. Ingen individuell, men ett makalöst lag är värd en sådan unik premiering.

Det är kontinuitet, hårt arbete, kloka karlar, norska influenser och en ödmjukhet sockrad med en tro på att det omöjliga också går när alla drar åt samma håll. Det är löpvilja, ett varierat rörelseschema, det är samhandling över alla ytor, det är både vackert och effektivt. Det är bonnförnuftet som slår ut teoretiseringen och akademiseringen, låt vara att trotjänaren Hasse Larsson, med 50 år i klubben, och den kloke, f d militären och rektorn, Anders Torstensson fått inspiration och speltaktiskt förnuft in i klubben genom anställningen av fotbollsprofessorn Karl Marius Aksum.

”Inga ruttna äpplen”

Det är ingen tillfällighet att Mjällby vinner det allsvenska guldet, det är ingen slump, andras tillkortakommanden, turmål eller annat som ligger bakom Bragden på Listerlandet. Laget vinner överlägset. Det är förnuftiga steg som tagits under en tioårsperiod, det är spelarköp med omtanke, det är en succesiv utveckling och förbättring av ekonomi, spelartrupp, akademi, träningsupplägg, allt. Och man gläds åt en man som Anders Torstensson som under året också haft en cancerdiagnos (kronisk, lymfatisk leukemi, KLL) att hantera, ännu lyckligtvis utan symptom.

Han har erfarenheter av krishantering från sina år som militär och rektor och kan hantera både sina egna bekymmer och deppiga spelare. Han har betonat måttfullheten på sitt eget vis: ”Vi dansar inte på borden när vi vinner, dricker inte begravningskaffe vid förlust.” Och när det gäller valet av spelare skall det vara ”hyggliga” typer - både som spelare och människor. ”Inga ruttna äpplen i korgen”, som Torstensson säger. Nej, verkligen inte. Nu skördar man frukterna, nu är ”äpplet” på Listerlandet lika stort och gott som New York och till och med Kivik kan slänga sig i väggen. 

Vi som varit med ett tag minns ju första gången Mjällby, då minkfarmarnas och ålafiskarnas lag, sensationellt nådde Allsvenskan och vi njöt av den elegante, teknikern Sven Bertil Andersson och tyckte nog att han var den bäste spelaren i Allsvenskan som aldrig fick spela en landskamp. Han var med och förde klubben från division fyra till Allsvenskan och gjorde 428 matcher för klubben. Idag är minknäringen död och ålafisket utarmat men fotbollen lever sina allra bästa år på trots mot tidens trender och egotripparnas dagar. Det är vackert. Det är så in i helvete vackert.

Det förfinade ”Mjällby-gnugget”

Det har nästa blivit en världsnyhet att ett svenskt lag från en by på 1300 invånare vinnar den inhemska förstaligan. Medier från USA, England, Kina, Marocko, Tyskland, Brasilien, Danmark, Kroatien, Japan, Australien, har uppmärksammat klubben och på sociala medier har följarnas antal vuxit till hundratusentals. Finns det någon relevant jämförelse? Jag upplevde själv på nära håll Åtvidabergs SM-guld 1973 och 1974, det var alldeles enastående i sitt slag men då kunde svenska spelare i utlandet räknas i tiotal och många av dem som så småningoäm hittade fina klubbadresser utomlands gick vägen via Åtvidaberg, det lilla östgötska samhället med 12 000 invånare. Skillnaden: ÅFF hade när mästarlaget byggdes en världskoncern (Facit) i ryggen, där alla, spelare som tränare och ledare hade sina arbeten, det var och är Sveriges hittills enda rent företagsägda klubb. Mjällbys bragd är större. Inga jätteföretag i ryggen, ett litet upptagningsområde.

”Mjällby-gnugget” som den före detta Mjällbyspelaren, Otto Rosengren (nu i Malmö), menar är storheten; kämpandet, gnetandet, det hårda jobbat har förfinats med elegantare linjer, rationella tankar, stort bollinnehav, kreativitet och flexibla lösningar.

En fullständig förvandling, från larv och puppa till en vacker, gul fjäril som säkert lever mer än en sommar

Guld till Mjällby - allt vad det innebär och representerar är något av det finast som hänt i svensk idrott.