Jag lyssnar på Jon Dahl Thomasson, jag hör vad han säger, men det är som om han inte riktigt förstår eller vill inse, att hans övermodiga spelstil, förmodligen byggd på att Sverige just nu har ovanligt många unga, fina spelare i sina bästa år och med relativt lyckosamma karriärer utomlands, helt enkelt inte fungerar.

Ser han inte bristerna?

Det hade naturligtvis kunnat bli en helt annan match, ett helt annat resulat om Alexander Isak i den 26:e minuten, fått en lite bättre träff på Hugo Bergwalls fina inspel och gjort 1-0 istället för att träffa stolpen. Eller om Isaks frilöpning och inspel till Bergwall hade gett utdelning då målvakten fanns på marknivå och målet var öppet men bollträffen blev vinglig och skev.

Det skulle kunnat vara 2-0 till Sverige i paus - men vi befinner oss inte i drömmarnas värld. Verkligheten är så ren och grym som den är och den resultattavla som verkligheten ger oss säger att Shaka gjorde mål på straff och Manzami sköt 2-0 via ett svenskt ben i den 94:e minuten.

Faktasummeringen ger oss också ett fullständigt obegriplig tabell i en relativt lätt VM-kvalgrupp med lag som Slovenien och Kosovo; Schweiz obesegrat i ledning, Sverige sist på en enda poäng.

Hängslen och livrem

Det går inte längre att vinna den här gruppen. Det kan bli svårt nog att komma tvåa och få den där extrachansen via ett playoff mot ett annat lag som missat gruppsegern. Det pratas om att det också via gruppsegern i den lägsta divisionen av National League, kan öppna en tredje möjlighet. Med andra ord; det finns både hängslen och livrem och kanske till och med ett par säkerhetsnålar att ta hjälp av för att svenskt fotboll skall slippa att stå där med byxorna hängande nere vid skorna. Och detta till på köpet med en av de mest intressanta spelartrupperna som jag sett att svensk fotboll kunnat mobilisera.

Så många i så bra lag, med speltid och förtroende och ryggdunkningar för goda prestationer - och ett så uselt utfall.

Det går inte att säga att spelarna inte duger. De har bara fått en spelmodell att hantera som de inte klarar av. Det har varit naivt hela tiden under Jon Dahl Thomasson. En övertro på den individuella förmågan, en underskattning av vad ett organiserat lagspel betyder för en nation som håller till någonstans mellan de 30 tiil 40 bästa lagen i en Fifa-ranking.

Och det värsta av allt; det finns ingen plan B! Thomasson ser sin spelmodell som den enda allenarådande, han tycks inte märka att det höga försvarsspelet inte biter, att backlinjen får för dålig hjälp och han gjorde inte den här gången heller något desperat försök att i varje fall kämpa hem en poäng efter schweizarnas ledningsmål. Varför kom inte Elanga in? Ser han inte Premier League?

Identiskt med MFF

Parallellerna till årets stora allsvenska favoriter, Malmö FF, finns. En tränare som totalt snöat in på en spelmodell och är oförmögen att ändra när taktiken är sönderläst av moståndarna eller för svår för spelarna att genomföra.

Det kommer säkert att ropas på avsked på grått papper för dansken. I det här läget skulle det väl knappast hjälpa.

Men vad var  det egentligen den övergripande chefen Kim Källström ville ha? Och är det för övrigt alldeles självklart att en bra fotbollspelare har förmågan att ta en hög ledarposition i Sveriges största idrotts stora flaggskepp.

Sebastian Larsson var en av de riktiga stridisarna i Janne Anderssons landslag, en av krigarna som gjorde att lirarna kunde sköta sitt, städarna gjorde skitjopbbet. Vad gör Larsson där på bänken? Ingen lagsport, särskilt inte fotbollen, och inget samhälle i övrigt klarar sig utan servicepersonal, människor som är beredda att ta grovjobbet för att stjärnorna skall få lysa i sin egen rätt. 

Det har varit uppenbart länge att JDT:s filosofi varit alltför naiv, alltför riksfylld och han har naturligtvis haft en hel del otur på slutet att truppens viktigaste spelare, kaptenen Dejan Kulusevski blev skadad och saknas enormt, och att både Alexander Isak och Viktor Gyökeres, med struliga säsonger och klubbyten, inte är riktigt på topp när de viktigaste landskamperna skall spelas. 

Sverige akterseglat

Jag satt och såg Danmarks bortamatch mot Vitryssland, ett likvärdigt, kanske till och med något bättre lag än Kosovo; danskarna dominerade fullständigt, spelade underbar fotboll i högt tempo och smällde in sex mål. Varför spelar inte dansken danskt?

Den dystra sanningen just nu är, att både norsk och dansk fotboll, på både klubb- och landslagsnivå, har distanserat sig en bra bit från Sverige.

Synd att så många bra svenska spelare skall missa chansen att få spela VM på grund av ett systemfel.