Jag tror inte jag sett ett sämre MFF. Så illa organiserat, så klantigt i försvaret, så totalt blodfattigt och uddlöst. Vad är det som har hänt? Efter två guld körde Henrik Rydström totalt fast med sitt omständiga, enkelriktade och allt trögare och mattare spel. Konsekvensen blev att han inte oväntat fick lämna jobbet. Var det rätt?

Dags att lyfta blicken

Det kan man alltid diskutera. Rydström är väl inte en sämre tränare idag än förra hösten. Men han har hela tiden varit obenägen att ändra när systemet kört fast. Däremot har han plottrat onödigt mycket med laget. Det långasamma, sidleds- och bakåtspelet har gjort laget lätt att läsa, farten har varit så dåliga att motståndarna hunnit samla hela sitt laget för att försvara sig; det har inte funnits någon plan B. Från Studenternas i Uppsala; en massa tomma blickar, en hög av totalt överrumplade spelare som trott att det var så bra att de också i år skulle kunna slåss om guldet. Självrannsakan och sjukdomsinsikten har saknats. 

Det vimlar av ledare i olika befattningar runt laget, spelet har blivit datastyrt, folk sitter och bligar i skärmarna för att få svar på varför allt plötsligt tycks rasa samman, både i försvar och anfall. Det borde ha räckt med att lyfta blicken, skåda verkligheten, göra analysen. Och tränarbytet med den oerfarne Anes Mravac har inte gett någon effekt. Visst, det blev seger med 3-2 i hans första matchen efter skiftet, men, herregud, det var mot särklassiga bottenlaget Värnamo som ett lag med MFF:s ambitioner borde vispa bort med tre fyra mål. Det blev seger med möda, sedan en käftsmäll nere i Tjeckien och fem insläppta mål mot Sirius.

Vad vill Wettergren?

Jag undrar vad klubbledningen egentligen avsåg med att ta in landslagets förre bisittare till förbundskaptenen Janne Andersson? Länge satt Peter Wettergren på läktaren för att få överblick och, kan man förmoda, försöka avläsa bristerna och för att kunna göra förändringar. 

När Henrik Rydström försvann plockades Wettergren ner till ledarbänken och man trodde att han därifrån skulle få större inflytande, kanske implementera en bättre försvarsorganisation, ett rakare, enklare spel, få bort detta evinnerliga börja-om-börja-om, detta tidsödande spel, dessa långsamma omvägar till attack. Jag ser, ärligt talat inte skymten av någon sådan förändring. 

Den enfaldiga fotbollen var uppenbar också på Studenternas. Har Wettergren inte fått fritt fram att göra om laget eller vill han inte vara nummer ett? Han har väl, vad jag vet - som en i fotbolls-Sverige mycket ansett instruktör - inte velat ha något huvudansvar.  MFF är inte bara ett lag som på länge inte känt ens en vitttring av guld, det är knappast möjligt att laget ens klarar en Europaplats och som spelat ser ut just nu är det inget att visa upp utanför landets gränser.

Ett gigantiskt jättefiasko är på väg att fullbordas och man ser ingen ljusning, inga glada leenden, ingen som tycks ha roligt längre och idén med att köpa hem målvakten Robin Olsen har inte alls gått hem. Han ser inte harmonisk ut i sitt spel han heller. MFF ser ut som ett lag i sönderfall just nu.

Pålsson, du måste agera!

Jag antar att flera krismöten förestår. Det räcker inte med att sparka en etablerad tränare och sätta in en som inte tycks ha auktoritet nog att få liv i det här laget. Klubben måste gå till botten med vad som har gått fel när Sveriges bäste lag de senaste åren plötsligt haltar fram som en skadskjuten älg. Det gör nästan ont att se energi och talang bara rinna iväg oförbrukad, det måste rensas upp i organisationen, det tycks vara alldeles för många kockar och soppan är inte ens ätbar längre. 

Det är dags för ordföranden Anders Pålsson, om han äger förmågan, att genomföra en övergripande och nödvändig förändring i organisationen. Det finns många frågetecken när det gäller rekryteringen av spelare, alltför många värvningar har misslyckats, spelare har kommit skadade och ur form - andra, redan etablerade har blivit sämre. Hugo Bolin var en landslagsmässig forward i höstas, dribblade, tog sig fram, hotade, gjorde mål. Han vågar inte mycket längre och Otto Rosengren, som har talangen väljer, liksom alltför många andra - Lasse Berg Johnsen t ex - ett alibialternaiv i stället för konstruktiva, framåtriktade försök. 

MFF måste snabbt som attan få in någon med kompetens och hårda tag som får liv i laget, ger tron tillbaka och ordförande Pålsson och hans styrelse måste staka ut en väg framåt och fatta obekväma beslut och personella förändringar. Förfallet har varit uppenbart alltför länge.