Jag såg de båda svenska lagens matcher tack vare en kanal som jag trodde bara sysslade med barnprogram. Kalle Anka och sån´t. Och ja, det var kanske det. Barnsligt kan man nästan kalla MFF-tränarens, Henrik Rydström, envisa bollande, helst på vänsterkanten och i livsfarliga lekar i eget straffområde medan Elfsborgstränaren, Oscar Hiljemark, väljer ett rakare, rejälare spel med riskminimeringar och betongförsvar när det behövdes.

Elfsborg har nu slagit lag ansedda lag som italienska Roma och franska Nice på hemmaplan (1-0 igår, ett fint nickmål av Gustav Henriksson) med framåtriktade spelare, raka, distinkta passningar, ett uppoffrande jobb och ett enormt försvarsarbete med Samuel Holmén som den store ledaren och dirigenten. Inget onödigt plottrande med bollen.

Det är en stor insats Boråsarna gjort, de har nått framgång med rätt taktiska ritningar, enkla att följa, med okomplicerat lagarbete som vinner terräng och genom att följsamt hålla sig till grundfotbollens logiska geometri. Det är så ett svensk lag då och då kan lyckas med uppgiften att göra sin röst hörd också i internationell konkurrens.

Rydströms filosofi håller inte

Och vad gäller nämnde Samuel Holmén; i den backkris som drabbat det svenska landslaget under senare år förvånar det mig att han inte fått chansen, han är klart bättre än flera av dem som prövats både under Janne Anderssons och Jon Dahl Tomassons ledning. Hiljemarks inträde på ledarbänken måste nu betraktas som en klar succé och det blir spännande att se Elfsborg som den kanske främste utmanaren till MFF när det blir dags för allsvensk fotboll om bara ett par månader. 

Från Malmöhåll hör man ofta tal om hur viktigt det är att vara med i Europa för att lära. Henrik Rydström har uttryckt sin spända förväntan på hur långt hans fotbollsfilosofi skall bära ute i Europa. Han borde för länge sedan ha fått svaret; den håller inte.

Det spelmönster han valt är både naivt och riskabelt. Jag tyckte mig ana en ny tanke i matchen hemma mot Galatasaray men nu, mot inte alltför märlvärdiga Twente från Enschede i Holland, var han tillbaka i gamla vanliga hjulspår. Jag förstår inte riktigt hans fabless för att överbelasta sin vänsterkant. Där fanns inte bara fyra, fem MFF-are som stod och småduttade enmeterspassningar till varandra, där begrep också motståndarna att de behövde vara och det slutade med att de två bästa individuella spelarna, de som skulle kunna chocka och överraska, Taha Ali och Hugo Brolin, inte hade några vägar fram och sällan setts blekare. De blev lättfångade byten.

Är det AI som styr?

Frånsett en strålande inledning på tio minuter som borde lett till en hemmaledning körde MFF fast mot ett lag som snabbt lärde sig att hantera ett lättfångat byte. Matcherna ser mer och mer ut som träningspass, uppövning av passningsskicklighet och bollkontroll i pressade situationer. Ibland får jag för mig att det är alldeles för mycket tillkrånglat dataspel, styrt av läsplattor och andra skärmar. Eller är det kanske rent av AI. Det blev i alla fall något bättre när AC fick styra. Även om den förträfflige dansken (Kristiansen) inte längre är vad han en gång var.

Det nya upplägget av Champions League, som ger lagen spel mot åtta olika motståndare, har öppnat för ett större utbud av lag av varierande kvalitet. MFF:s grupp såg lättare ut än Elfsborgs, Malmölaget har haft att möta lag på en nivå som en klubb med så höga ambitioner borde kunna hantera bättre.

Rydström har inte lyckats. Han har inte haft någon plan B när hans plan A så tidigt visat sig inte fungera. När Elfsborgsspelarna i alla lägen tänker framåt, agerar MFF:arna i sidled eller bakåt. Backen Rössler slog väl bollen hundra gånger tillbaka till sin målvakt när han hade gott om obefolkat gräs framför sig och skulle kunnat avancera. Alldeles för mycket riskabelt spel inom och nära straffrådet, alltid tillbaka, börja om och ha hela motståndarlaget framför sig att passera.

Taktiken är dödsdömd

Om Malmö vill bli, som man tydligt uttalat, ett lag för Europa och i varje fall dominerande i Norden,  så duger inte Rydströms skisser. Kartan måste ritas om. Det måste vara lättare att hitta de rätta stigarna. Nu verkar det som att spelarna rirrar omkring i en obanad djungel utan varken karta eller kompass. 

Den som vill kan förklara ännu en förlust mot ett hanterbart lag med en dålig domare som tilldömde motståndarna två ytterst diskutabla straffar kan förstås göra det. Domaren var usel. Men klokare är nog att se till sina egna tillkortakommanden. Det är i motståndarnas straffområde man skall hålla till - inte sitt eget.

Henrik Rydströms cv har nu fått sina bockar i marginalen för hans val att komplicera och försvåra, Oscar Hiljemark istället några stjärnor extra för att hans lag väljer det okomplicerade, logiska och enkla.