Det kan tyckas som att MFF därmed inte har någonting att vinna, bara förväntade titlar att förlora, men vi som bor här och under decennier impregnerats av den vi-vill-alltid-vara- bäst-känsla som präglar den här stan vet, att mättnad inte är något gångbart ord. Det är Hunger-games året runt.

Ovationer eller pladask

Ett nytt fotbollsår drar alltså igång i helgen - ja, förlåt, jag vet, det var damallsvensk premiär för en vecka sedan med en sensationell MFF-seger i premiären borta mot Häcken - och när allsvenskan nu i mångas mening är avgjord redan på förhand blir det vårt blågula landslag som kommer att tilldra sig störst uppmärksamhet. 

Inte det som flaxade runt nere i Luxemburg och förgäves letade efter ett spel men snarare det som resolut gick ut och gjorde processen kort med Nordirland och återgav oss tron på att det är något alldeles speciellt som den danske förbundskaptenen Jon Dahl Thomasson kommit med för att få ut det maximala ur den ovanligt, offensivt talangfulla trupp han förfogar över. 

Här fanns varken Kulisevski eller Gyökeres, varken Hugo-na Larsson eller Bergwall och plötsligt dyker det upp spelare man helt glömt bort - som Benjamin Nygren och visar att de helt obekymrat kan ta sig an utmaningen och vill matcha de redan etablerade. Men det verkliga testet återstår och det är ju inte - som omväxling när det gäller svenska landslag - offensiven och målskyttet vi bekymrar oss över längre, utan ett försvarsspel som inte tagit riktigt formen. 

Det är ett landslag som vill dansa med de bästa på de bästas vis och vi vet att det alltid innebär både möjligheter och risker. Dans på lite slak lina, ovationer eller pladask. Spännande blir det.

Huliganfjäsk kostar skjortan

Den allsvenska jag ser fram emot - förutom att utmaningarna från Djurgården, Hammarby och kanske främst Elfsborg är, som alltid; kommer gängen, de som inte går för fotbollens skull utan för den perversa glädjen att klä sig i mask och rusta sig med bengaler, att kunna hanteras? 

Det kan komma att bli allsvenskans ödesfråga och motgiftet heter resolutare tag från både styrelser och spelare. Malmö FF hade, förutom imponerande vinst och gediget kapital, också att sätta upp böter på 700 000 kronor bland sina utgiftsposter. På grund av huliganerna. Hur länge kan man acceptera att behöva budgetera för så orimliga och onödiga utgifter?

Det håller inte att match efter match efter en match springa ut och sjunga med och fjäska för en supportergrupp som eldat, satt upp rökridåer, tvingat fram spelavbrott, och varit en fara för allmänheten. Vi vill se mod. Jag vill se spelare som helt enkelt - om det bråkas och jävlas och skjuts raketer - tackar sina motståndare och går rakt ner i omklädningsrummet. Rent demonstrativt. 

Spelarna måste utnyttjas mera - det har jag länge försökt hävda - när klubbarna skall markera mot fans de inte vill ha på sina läktare. Det sägs, varje år, att man jobbat med frågan men det har varit för slappt och räddhågat; vi ville inte förlora någon publik. Men herregud, det sitter folk runt hela arenan som sköter sig. Respektera dem och gör er av med drägget.

Spelarna måste välja sida

Kanske kan man till och med hoppas på att spelarna, gärna från båda lagen, tar med sig en banderoll och visar upp för de grupper - ”vi vet var ni bor” - som har fridsstörarna bland sig. ”Snälla, förstör inte vår fotboll.” 

Och jag vill inte höra en enda spelare säga att eldandet och bangandet förhöjer stämningen. Det gör det inte. Inte ett smack. Det skapar bara rädsla och olust. Jag ser massvis av internationella matcher och jag kan inte minnas någon gång att matcherna fått avbrytas på grund av att fansen missköter sig. Om det så får kosta några hundra försvinner från arenan. 

Jag håller med idrottsministern Jakob Forssmed som menar att både spelare och ledare tonar ner eller bagatelliserar ”farligt beteende på läktarna”. Ben-galningarna måste bort. Med både hårda och mjuka tag. Vädja till dem, låt spelarna tala direkt med dem, fråga dem vad de vill, varför de inte älskar fotbollen högre än våldet. 

Inte vet jag, men det kanske rent av gömmer sig lite känslor innanför rockfodren bland ansiktsmasker och insmugglade, pyroteknisk rekvisita. Jag står ut med vilka skitmatcher som helst bara jag slipper fotbollsmördarna.

För nu startar det som måste få bli årets härligaste och längsta fest; den allsvenska fotbollen. Lika kittlande vartenda år.