1-1 mot Sirius, mål på straff.

Henrik Rydström har höjts till skyarna efter två raka guld i Malmö. Men jag börjar alltmer undra hur han tänker och vad han säger. Det verkar vara någon sorts filosofisk, akademisk, datorstyrd fotboll han vill ha där bollinnehavet verkar viktigare än poängen. Han var mer än kryptiskt efter den tama 0-0-matchen mot AIK och i en intervju jag läste framstod det som att segrarna inte var viktigast. Han vill istället utveckla laget. Det har istället blivit invecklat.

Släpp fångarna loss

Han har - precis som förlagan Manchester City - kört fast med sin fotbollsmodell. Den tycks alltför förhandsstyrd av analytiker och datorer och när den bli för lättläst av motståndarna och spelet hackar verkar ingen veta hur det skall lösas. Dags för AI kanske? Fotboll är egentligen enkel, geometrisk matematik. Spring, avancera mot fria ytor, passa och sök nästa yta, bygg trianglar framåt, rör dig mer än motståndarna.

Det är så som norska Bodö/Glimt spelar och välter storheter överända. (Se mera nedan). MFF sysslar med alltför mycket bakåtspel, börjar om i backjlinjen och store Pontus Jansson blir plötsligt härförare. Det är sant att Pontus defensivt är sitt bästa jag sedan han återvände från England, men någon Beckenbauer är han ju inte. Räddhågat och omständigt.

Efter AIK-matchen förklarade Rydström den totala avsaknaden av målchanser med att AIK fick matchen dit de ville och att det då blir svårt. Men varför har han inga motdrag? Han satte in Isaak Kiese Thelin för att åstadkomma en förbättring men han försågs inte med några bollar, man såg inte tillstymmelse till desperata försök att verkligen vinna matchen. Idag är Kiese-Thelin en blek kopia av den han en gång var. Han vinner knappast några dueller, når inte högst i luften - och han gör inga mål. Och varken fjolårets utropstecken Hugo Bolin eller Taha Ali har några överraskningsmoment att komma med längre.

MFF är så här långt, efter fyra omgångar, en stor besvikelse. Taktiskt och fysiskt har nu AIK och Sirius visat hur man enkelt avslöjar den förprogrammerade fotbollen. Nej, släck ner datorna och återvänd till verkligheten. Släpp fångarna loss - det är vår!

Fin framgång i division tre

Kul med Djurgården? Allt som kan åstadkommas ovanför Allsvenskan, utanför Sverige, är naturligtvis en boost för svensk fotboll. Men vi bör väl ha lite svensk fotbollshistoria med i faktagranskningen när vi bedömer, rusar iväg och - ja, såg jag inte ordet bragd någonstans? - hyllar svenska fotbollsinsatser. Det är lätt att förstå att stockholmsbaserade skribenter, utsvultna på internationella klubbframgångar i fotboll, rusar iväg utan besinnning. Vi här nere i söder, som är lite mera bortskämda med gruppspel i Champions League, gästande lag som Juventus, Real Madrid, Paris Saint Germain med flera, vill gärna påminna om att det är Europas tredje division vi talar om. Alltså lagen efter de 36 från Champions League och 36 från Europa League som inledningsvis klassades högre. Det förhindrar inte respekten för det Djurgården gjort, alltså närmat sig ett övre skikt och har att möta ett respektabelt lag som Chelsea i semifinalen.

För engelsmännen är det väl närmast genant att inte få tävla med de bästa, för ett svenskt fotbollslag är varenda liten skalp utanför landets gränser detsamma som en stjärna i boken. Jag förringar inte, tycker förstås det är jättekul med ett svenskt lag ute i Europa så här långt in i turneringen, men det är alltid på sin plats med lite sansad konsumentupplysning och rätta proportioner.

Jag säger det igen - Bodö/Glimt!

Det är naturligtvis mycket svårare idag - när Europeiska fotbollsklubbar värvar spelare från hela världen - än när Åtvidaberg, MFF och Göteborg gjorde sina stormatcher mot Europeiska topplag.

Och det kan också vara på sin plats att än en gång påminna om lilla Bodö/Glimt, nio mil norr om polcirkeln, som jag skrev om häromdagen, som efter 2-0 (som borde varit minst det dubbla) hemma mot italienska ligasexan Lazio, lyckades få till en förlängning i returen, var på väg att tappa matchen, men fick in det mål som behövdes och hålla ut - för att sedan avgöra i straffläggningen och slå ut det gamla, italienska storlaget. Där är bragdartat.

Vi talar om division två, Europa League. Och en kommande semifinal mot Tottenham med en f d djurgårdstalang (Lucas Bergvall) på mittfältet. Jag tror inte norrmännen är chanslösa där heller. Modet, orken, löpviljan och sättet att mentalt hantera en så svår uppgift på bortaplan är bland det häftigaste jag sett i nordisk fotboll på mycket länge.

Deras framfart borde Rydström i Malmö studera. Där gör man det svåra enkelt, konsekvent och outtröttligt - fysik, teknik och taktik i en salig, härlig blandning.

Och vad skall vi säga om lilla Mjällby? 3-1 mot hittills suveräna Hammarby. Det är tydligen mirakel från de mindre orterna som skall roa oss i år - och inte mig emot. Man kan bara hoppas att det också blir en tankeställare för dem som tror att de är störst och bäst och vackrast bara i kraft av sin yttre storhet.