Var hittade man den här vackra melodin?

En durslinga att nynna på i varje fall ända fram till EM med förhoppningen att den inte bara är en kort sommarplåga utan håller, blir konstant. Med den här inställningen, det här spelet kan Sverige hota vilket lag som helst. Individuellt har svenskorna motståndare som övertrumfar dem på många platser, men när man, som nu, stoppar allt spel innan motståndarna ens hinner få kontroll på bollen, då kan Sverige bli svårslaget.

Alla var bra

Jag har klagat mycket på underhållningsvärdet när Sverige spelat. Man kan inte göra jämförelser med herrarna vad gäller fysik, löphastighet men vi har försökt se förklaringen till varför svenskornas brister varit så uppenbart stora i bollkontroll och passningsprecision. Så ser det ju inte ut när kvinnor spelar handboll, basket, volleyboll och andra bollsporter där händerna är redskapen. 

Det kan väl inte bara bero på att tjejer i gamla tider alltid kastade boll mot skolväggen under rasterna medan grabbarna spelat fotboll? Vi borde ha kommit längre. Som vissa asiatiska lag, som spanjorskor, fransyskor och italienskor. 

Och så nu; det här - och det blev ju 6-1 till slut - var  i det närmaste fulländad fotboll. Jag kan inte minnas när jag senast såg ett mera väloljat, kompetent och aggressivt svenskt landslag. Från första minuten till den sista. 

En bra pjäs kräver inte bara exklusiva huvudrollsinnehavare, den kan bli sågad ändå om det falerar bland de kompletterande rollerna. Den här kvällen gjorde alla sitt bästa, hängd ihop som ett lag, attackerade offensivt, återvann förlorade bollar snabbt, tog för sig i närkamperna och hittade fantasin i det offensiva spelet. 

Naturligtvis var Stina Blackstenius den bländande stjärnan - det blir ju så med dem som sätter den sista foten på bollen i mål - och som vi har väntat på att flickan från lilla Vadstena (min gamla hemstad) skall göra precis det där som förväntas av en avslutare. Hon såg så harmoniskt säker ut, så lugn i de avgörande momenten, så konsekvent när hon bara tryckte av sitt vapen utan att fundera eller krångla till det.

Den moderna fotbollen

Så här ser den moderna fotbollen ut när alla dess komponenter sys ihop till ett mönster som växer fram i gräset. Till och med passningsspelet satt där det skulle. Kosovare Asllani satte tonen direkt i en närkamp, Fridolina Rolfö hann visa sin storhet innan hon tyvärr gick sönder, Johanna Rytting-Kaneryd är kanske den mest spännande av allihop, gjorde ett mål själv och spelade fram till två, Felippa Angeldahl rumsterar bakom frontlinjen med hela sitt stora register och är dessutom en av få som dra iväg skott från distans och det var ju ingen dum modell den här kvällen när Danmark hade en målvakt som såg lika vilsen ut från början som många andra i det danska försvaret. 

Man måste alltid förhålla sig till det där förbehållet; hur bra är Danmark? Det är ju alltid den enes svaghet mot den andres styrka som måste vägas samman för att man skall få en trovärdig försäkring om att man måste tro på det man ser. Det här var en överkörning av sällan skådat slag och fortsätter det så här i EM så kan Peter Gerhardsson på eftersommaren lämna ifrån sig ett landslag (till Tony Gustafsson) med spelare som till med kan ha en medalj om halsen när de kommer hem. 

Och hur många manliga hörnläggare i herrallsvenskan skulle inte behöva ta personliga lektioner hos Jonna Andersson (från Mjölby) som har en fantastisk förmåga att skapa farligheter med sina inåtskruvade bollar. Där har Sverige ett litet reservlager i sin arsenal.

Två spännande slutspel

Jag tror definitivt att den här kompletta fotbollen, med högt tryck långt fram i banan från första sekund, med idogt löpande, med tuffa närkamper och alltid med huvudet högt och riktningen framåt, kan överraska lagen som är betydligt större favoriter än Sverige. Jag gillade speciellt ambitionen att våga ta de där riskerna som inte blev några risker eftersom hemjobbet, mittfältsslitet och noggrannheten i försvaret också hängde med. 

Här var det inget onödigt, avslappnat bollduttande mellan backar, inget stopp på mittfältet för eftertanke, inte en massa onödiga bakåtpassningar till målvakten, den pigga Jennifer Falk som jag gillar skarpt, utan mottot som höll hela vägen var att spela fotboll mot ett mål som så ofta som möligt skulle utsattes för största möjliga fara. 

Det var en kul fotbollsupplevelse de gav oss, och oavsett vad som sedan sker, så vet vi nu att så skall fotboll spelas.

Det känns ju lite knepigt det här med semifinaler i Nations League och så ett EM på det. Det är ju samma lag i jakt på en Europeisk titel, som två EM på en gång. Men, strunta i det; nu har vi i alla fall ett landslag sprängfyllt av självförtroende, några stjärnor i sin bästa form och spännande nya namn som pockar på både uppmärksamhet och speltid.

Jag ser fram emot en (ja två) europeiska slutspel med större förväntningar än på länge.