Det var med två färska och fantastiska semifinaler i Champions League mellan Barcelona och Inter som jag kröp ner i TV-fåtöljen för söndagens pensum, två allsvenska matcher. En hisnande resa förstås. Och är det något som allsvenska tränare skall försöka ta efter så är det ambitionen under  de vidunderliga matcherna som Inter och Barcelona bjöd på i den ena av Champions Leagues semifinaler.

Ett litet paradigmskifte

Massor av (fantastiska) mål, spänning in i det sista, juste och fint, full fart, inget tjafs med domaren och inte ens när de i den andra matchen tvingades till förlängning slog de sig till ro för att invänta straffavgörandet (vilken rätt ofta har skett) utan fortsatte ösa på för ett avgörande. Man skall väl inte kalla det ett totalt avsteg från Pep Guardiola-erans rundgångsfotboll - den har ju också haft sin framgångsrika tid tack vare skickliga individualister som ändå avgjort till slut - men något av ett paradigmskifte äger rum i den internationella fotbollen. 

När Pep fått ett hack i skivan har andra trätt fram och det är så befriande att uppleva tränare som inte binder spelarna i alltför strikta taktiska bojor utan ger dem frihet att utveckla fotbollen, skapa scenerier som tar musten ur både publik och motståndare.  

De dubbla semifinalerna Inter-Barcelona måste vara två av de bästa klubblagsmatcher som spelats på mycket länge. 

Och ändå, märkligt nog; också njutbart att ta hissen ner till ett lägre tempo, till de sämre kopiorna, till en allsvenska som ser ut att bli en av de mest intressanta på mycket länge. Och visst anar vi lite av paradigmskiftet här också. Bland minkfällorna på Listerlandet inte minst.

Mikkjals kloka operation

AIK-Mjällby och Degerfors-Malmö FF; där har ni min söndagsmeny. Inte lika mättande som det som dukades upp i Barcelona och Milano, naturligtvis, men nog så intressant med de senaste årens komet, Mjällby AIF, i ett rejält mognadsprov på jordgubbsfältet uppe i Solna. Respektlöst, självklart och okomplicerat och med ett positions- och passningsspel av hög klass dominerade Blekinges stolthet totalt i första halvleken. 

Det borde blivit en oavgjord match för AIK kom tillbaka efter en taktisk operation i paus som än en gång visar att den där färöiske tränaren, Mikkjal Thomassen (som flera s k fotbollsexperter trodde skulle bli en av de första att få sparken i år) har känsla för både vilka byten han skall göra och vad som gått fel och behöver korrigeras. Tycker mig ha sett det i flera matcher. 

Så till slut förtjänade AIK en poäng men fick två till på köpet efter lite tafflighet i Mjällbys försvarsspel. AIK vinner utan att bjuda på toppfotboll, 

Mjällby bjuder stundtals på Allsvenskans mest potenta fotboll och kommer nog att tillhöra toppkvartetten serien ut. Det är bragdartat med de begränsade resurserna.

Ingen blyg viol direkt

Jag har ju, som en del kanske märkt, förälskat mig i norska Bodö/Glimt den här våren. Deras spel när de slog ut italienska ligasexan Lazio i kvartsfinalen av Europa League och när de gjorde ett sista desperat försök i semin mot Tottenham ger - precis som Mjällbys utveckling  - hintar om paradigmskifte både i Norge och Sverige. 

Mjällby har anlitat den 35-årige Karl Marius Aksum för att som biträdande tränare tiill Anders Torstensson utveckla anfallsspelet och om det vi ser är hans snabbväxande produkt så måste man imponeras. Aksum är ingen blyg liten viol, han säger sig ha som mål att ta hand om ett storlag ute i världen, han har doktorerat med en 500 sidor tjock bibel om visualiasering och speluppfattning i elitfotbollen och han säger: 

itt mål är att ingen skall kunna mer om anfallsspel än jag.”

Det vi ser i Mjällby är spelare som ser mycket bättre ut än de borde vara, som hänger ihop, som verkar trygga och exakt veta vad de skall göra, men som också improviserar och inte verkar fångas i någon sorts datatstyrd fotbollsvariant som en doktor skrivit ut på recept. 

Alla jobbar intensivt, springer mycket, tänker framåt och letar gläntorna  mellan snårskogens elaka försvarsben.

I sin fulla blom är Mjällby ett modernare utvecklat lag och en motsats till mästarna från Malmö som ibland spelat lika mycket bakåt som framåt. En liten förbättring (men långt ifrån fulländat) i bortamatchen mot Degerfors (4-1-seger) och Henrik Rydström  vore inte den jag tror att han är om han inte själv insåg att han kört huvudet i väggen och måste vända åt andra hållet.

Jäkligt spännande att se den fortsatta utvecklingen av Allsvenskan 2025.