Vackrast var kanske, med tanke på allt som hänt genom åren, bilden på en frisk och stark Frida Karlsson som knäckte Therese Johaug på damernas första femmil i VM-sammanhang och förstörde den nysatsande (efter graviditet) norskans sista chans att avsluta med ett guld.

Vackert och glädjande

Frida har länge varit den kanske största talangen någonsin i svensk skidsport men hennes karriär har varit kantad av skador och svårartade problem med näringstillförseln, liknande dem hennes mamma Mia drabbades av under sin karriär.

Frida har gjort oss uppmärksam på den otäcka sidan av uthållighetssporterna, där de som kan ignorera smärtgränsen, mjölksyran och med förmåga att köra rakt igenom den berämda Väggen, närmat sig en farlig gräns. Vi har sett henne avsluta sina lopp i ett tillstånd av bekynnande medvetslöshet, hon har legat helt utslagen i målområdet och fått föras till sjukrummet för ”återupplivning”. Det har varit otäcka bilder tagna bortom gränsen och inte helt ofarliga tillstånd.

Därför var det så fint och vackert och glädjande att se att hon den här gången, efter en rå och rafflande femmil, snabbt reste sig upp efter en kort stund på marken; frisk och fräsch och till synes oberörd. Fast naturligtvis (nästan) helt tömd på krafter. Jag minns att Gunde Svahn kunde göra så där, krama ur lite mer än vad kroppen egentligen hade, och jag minns att han sa en gång, efter ett av de berömda guldloppen på fem mil, att han inte mindes någonting av de sista 500 meterna. 

Med småländska gener

Nu, i Trondheim, såg man en Frida med lite mera kött på benen sedan hon lärt sig ha bättre kontroll på sitt näringsintag, på hur vila och hårdträning pareras och med bättre och klokare träningsupplägg. Det som också gör Frida Karlsson till en så bedårande tävlingsmänniska är hennes kloka val i loppen, hennes förmåga att sakta ner och hitta sitt eget tempo, till och med släppa täten med ett tiotal sekunder, för att sedan, tack vare sin utsökta teknik haka på igen, hitta en ny fartnivå och medan de andra slet (med ett underlag för skridskoteknik som var under all kritik) sparade hon krafter tack vara att hennes skidor liksom gled ovanpå snö, nästan som som hon åkte vattenskoter, och såg lätt och fin ut (och med kanonskidor under fötterna) när de andra grävde djupt, både i kraftreserverna och i snön. Femmilen är de stora skidmästarnas paradgren och i jämställdhetens namn har det äntligen gått så långt att man tilltror kvinnorna (som ju är det starkaste könet) också klarar de allra mest krävande utmaningarna. 

Frida är från Sollefteå men hennes skidgener härstammar från lilla Sävsjö i Småland, på Småländska höglandet där det alltid varit som mest snörikt i Götaland, där familjen Karlssons flickor, Mia (Fridas mamma)  och Anna-Lena (född Karlsson, numera Frick) nådde landslagsklass.

Synas i sömmarna

På så vis är hon som en ättling av en svunnen tid då det inte sällan föddes skidhjälar också i landets södra delar. Den tiden kommer aldrig tillbaka. Det blir allt varmare, allt snöfattigare och därmed alltmera tunnsått på talanger, de som i brist på snö ger upp en möjlig skidkarriär och väljer en annan tillgänglig, inte så väderberoende sport istället. Och apropå vädret; ösregn, storm, väldiga snöfall, minus och plus om vartannat; klimatet var en utmaning i Trondheim och kanske också en fingervisning om vad som är att vänta. Konkurrensen på toppnivå kommer inte att växa men hur länge som helst. Men det finns förstås rullskidor, många sporter ynglar ju av sig numera i lite förkrympta, vanartiga varianter.

Det var alltså Norges och Sverige VM och det är så det ser ut. Många nationer men få konkurrenskraftiga. Det vore ju synd om det blir lite bandy-VM-status också på skidåkningen som erbjuder så fantastiska kraftprestationer och vackert idrott. 

Det blev inte (Kläbo förstås undantagen) riktigt som norrmännen tänkt sig, detta VM i Trondheim. Till råga på allt en avslutande fuskskandal. Det är någon sorts symaskins-doping, vad jag förstår, som gör backhoppardräkterna mera bärkraftiga och lättflygande. Skräddarsydda för att flyga bättre. En extra söm talas det om. Spinkiga, lätta kroppar i rymliga overaller är ju dagens tema i backhoppning. Men synar man dem i sömmarna finns alltså små manipulationer som går utanför regelsystemet. Jag vet ärligt talat inte om jag skall skratta eller gråta.