Jag minns från det första (av totalt 15) olympiska spel jag bevakade - vinterspelen i Innsbruck/Seefeld 1976 - att jag stod i den svenska förläggningen och samtalade med Nya Wermlandstidningens sportchef, Jan Lilja, och han talade sig varm för skidskyttet, han skulle intervjua någon jag aldrig hört talas om. Och jagbegrep inte varför, vi hade ju längdåkarmna och Ingemar Stenmark att intressera oss för.

Televisionens förtjänst

Skidskytte var något som de militärt hårdsatsande länderna bakom järnridån lade mest krut på och vi som hörde till de mest raljanta föreslog istället andra spännande kombinationer (det fanns ju en till, längdåkning och backhoppning i en minst sagt ansträngd och svårbegriplig kombination som existerar alltjämt) som backhoppning med direkt följande slalomåk. Det var väl inte förrän Magdalena Forsberg gav den skidåkande jaktamazonen ett soligt anlete och när länder efter länder - som inte var så framgångsrika i den vanliga nordiska längdåkningen - satsade som vi började intressera oss på allvar och, förstås, när televisionen började direktsända och vi tittare börja inse vilket djävulskt raffinerat spännningsmoment som kryddade och förstärkte dramatiken. 

Och sedan kom de ju, en efter en; Anna Carin Olofsson, Helena Jonsson, Björn Ferry, Sebastian Samuelsson, Fredrik Lindström, Martin Ponsiluoma, systrarna Öberg och allt medan längdåkningen - som verkligen alltid varit en svensk hjärtesak - tunnandes ut till att bli en lika norsk angelägenhet som den varit sedan tidernas begynnelse. 

Det moderna skidskyttet föddes också i Norge med den första riktiga tävlingen (i försvarets regi förstås)  redan 1912. Ja, det talas om tävlingar redan på 1700-talet. Sköt man med armborst då?

Som snurrig i en rondell

Idag ger oss skidskyttet den kanske mest fascinerande sportdramatiken. Jag stod på stadion i Soldier Hollow (Salt Lake City) förberedd för en OS-krönika med guldkant men Magdalena Forsberg darrade lite på manschetten och fick nöja sig med brons, hon hade varit favorit också 1998 i Nagano men inte pallat för det olympiska trycket. 

Att stå i snömoset vid ett skidskyttestadion är som att ha kommit fel i en rondell och inte veta vilken väg man skall ta ut. Vart skall man vända sig, var skall jag titta. Någon startar, en annan varvar, en tredje går i mål, en fjärde kör in i en straffrunda, en annan kör ut, några ligger och pangar, några står och darrar och skruvar. Det är fullkomligt obegripligt. Det är bara framför tv:n som skidskytte blir TV-underhållning i världsklass.  Och dessa dagar, från Lenzerheide (Schweiz), har vi fått se både en Hanna Öberg som hållit masken i förtvivlan över att skotten inte suttit, hennes lillasyster Elvira hitta formen efter förkylningar som inte sällan kommer oanmälda före en stor tävling och den charmerande Ella Halvarsson, som vi måttligt inlästa på sporten, knappt hört talas om före den här säsongen. Efter svackor, brutna handleder och annat strul körde (och framförallt sköt) hon sig till en högst sensationell silvermedalj. 

Och vi som en gång skrattade satt nu med glädjetårar i våra ögon när hon bubblade av framgångskänslor och letade efter orden för att beskriva det stora hon varit med om. Och i en konkurrens, som vad gäller kapabla medaljkandidater och konkurrerande nationer vida överstiger det som längdskidåkningen idag kan erbjuda.

Massor av detaljer

Att någon bland alla expertkommentatorer (f d skidskyttar, naturligtvis) skall ge sig på några funderingar om varför det varit så skralt ställt med skyttet den här säsongen är naturligtvis att vänta sig för mycket. 

Inga svåra frågor, inga analyser om varför, inga kritiska kommentarer när sådana kan vara på plats. Familjärt och mysigt bara runt lägerelden.

Ändå finns ju så mycket att grotta ner sig i. Beror kanske dåligt skytte på att man där försöker sig på förändringar som kan spara tid. Herrarnas distans under onsdagen var ju som att Soldat Bom hade återuppstått i fyrdubbel upplaga. Nils Poppe hade gjort det bättre.

Skidskyttet är ju så komplext. Man letar alltid efter små detaljer där sekunder kan kapas. Så där som Gunde Svan höll på ett tag fast han aldrig valde bössan. Allt kring åkningen, vallan och sånt, farten; det skall åkas fort som faen med med behärskning inför skyttet. Bössan skall fram, stavarna bort, geväret förberedas på eld, vindarna hanteras, tempot i skyttet anpassas, så snabbt iväg, ordna med stavarna, slänga bort alla onda tankar efter en kant-ut; det är så många saker som kan gå fel, så många sekunder att vinna (eller förlora), så många detaljer och delmoment som kan förfinas - eller kanske stressa och komplicera. Ett finlir som knappast går att uppfatta för oss betraktare. Eller så gör man bara som den underbara Ella Halvarsson; gör sig loj med flit och pangar ner allt utan att komplicera.

Fascinerande är det. Vi skrattar inte längre åt skidskyttet, vi biter på naglarna ochi bästa fall bara njuter vi och fäller en tår.