Ramirez presenteras naturligtvis på Malmö FF:s hemsida som att klubben gjort ett jättefynd, en karismatisk person med mycket stor erfarenhet av utveckling av talanger. Sanningen är att mannen inte har några meriter överhuvudtaget, att han flyttat från klubb till klubb och senast kommer han med lite sveda i baken efter att ha fått sparken av den spanska division 2-klubben Real Zaragoza. 

MFF borde tänkt norskt

Det kanske blir dundersuccé, sånt vet man aldrig. Dåliga tränare har vunnit guld förut, duktiga misslyckats. Det är så mycket som spelar in. Men nu är det här uppdraget inte vilket som helst. Det handlar om att gå tillbaka till grunderna, att sluta drömma, att fly bort från detaljer, överdriven teori och data-fotboll till den råa verkligheten med hårt arbete, mycket spring, mera mod, mera attack. Det handlar inte ett dugg om att utveckla unga talanger vilket nämnder Ramirez mest gjort sig känd för. Han har jobbat med akademiverksamheten i Las Palmas och Qatar (!), han ar varit en sväng u Ecuador, i Brasilien och senast varit huvudtränare i Sporting Dijon och Real Zaragoza. Uppenbarligen utan noterbara framgångar. 

Man skall inte måla faen på väggen men jag undrar om inte en mera jordnära, svensk tränare med en mera grundläggande syn på hur fotbollen utvecklas hade varit bättre i det läge MFF befinner sig nu. Eller allra helst förstås; gjort som Mjällby, inhämtat norsk kunskap från den  fotbollsskola som med okonstlade medel och basalare inställning skördat sådana framgångar både i klubbar och landslag - och vunnit Allsvenskan överlägset. 

De kanske har försökt, det är kanske inte lika attraktivt att komma till Malmö längre, men ett oskrivet blad med ett ganska platt cv känns som en grov chansning. Hans sägs ha Pep Guardiola som sin förebild. Jojo. Det hade väl Rydström också. 

Dags för föryngring

Detta urblekta svenska landslagsår satt man och hoppas på att damerna skulle kunna tända ett adventsljus i novembermörkret, men Frankrike var det klart bästa laget i bronsmatchen i Nations League och vann rättvist. Det tändes ändå ett litet hopp när den yngre generationen fick presentera sig genom bland andra de pigga och tekniska spelarna Kafaji och Ijeh som båda uppträdda ogenerat och fräckt och gjorde var sitt mål och hämtade upp det franska försprånget. De skapade en förlängning där fransyskorna avgjorde men vi kan nog se ett litet trendbrott i blågult. 

En nykombinerad backlinje uppträdde som yra höns, passningsspelet var under all kritik, tekniken långt, långt ifrån den franska och det var alldeles uppenbart i den här matchen att f d storspelare som Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö nog har sina bästa år bakom sig.

Det blev ett annat tempo, ett annat liv när de nya kom in. Och snabbt nog måste nye förbundskaptenen Tony Gustavsson hitta nya innerbackar när veteranerna Madeleine Eriksson och Linda Sembrandt nu tackar för sig. Det blev de ungas kväll sett ur svensk synpunkt men generationsväxlingen kan nog bli en påfrestning. 

Bara konstgjort andning

Nu kör MFF hårt för att få ett SM-guld igen. Det tycks ju som att det pulserar i Malmös damfotboll - men ingenting tycks hjälpa. När folket väljer kommer det 20 000 på herrarnas matcher, kanske 1000 på damernas. Det är det procentförhållande som speglar fotbollsintresset i staden (och landet) och inga trolleritrick i  världen tycks kunna förvilla så till den grad att folket inte väljer den underhållning de uppskattar mest. 

Damfotbollen är i samma situation som en massa sporter - oavsett kön - som väcker folkets intresse först när det handlar om stora mästerskap. Pengadoping, bolagiseringar, starka mecenater, försök att skuldbelägga fansen (”varför går ni inte på dammatcherna och skrålar och viftar med fanor”) - det tyckas bara räcka till konstgjord andning.

—

PS.  Nu har också FC Rosengårds herrar bolagiserat, FC Köpenhamn och Dan Olofssons familjeföretag Danir går in som delägare. Klubbat på tisdagens extra årsmöte. MFF skall få konkurrens är ambitionen