Jovisst, det skulle varit Sverige för i den här turneringen hade Sverige ett lag som under den här sommaren sett ut som när ett pussel är färdiglagt och vi ser hur tavlan var tänkt att bli med alla bitarna på plats. Sverige hade ett lag med aggressivt anslag, offensiv lust, hård hud, teknik och målkänsla. Ett pussel ramlar i golvet ibland, bitar försvinner, man svär och blir inte människa igen förrän det ligger där. 

Ta tjejerna på allvar

Det såg ut som att vi hade det där, men ur någon sorts total tankekollaps skapades ett  straffkaos och jag tycker, så här efteråt, att analysen varit klen, både från den svenska ledningen och från dem som är satta att granska det här lagets insatser. Det har ju varit så länge, att det funnits ett visst överseende med damlandslagetrs tillkortakommanden, med bollhanteringen, coachernas missar, med de ibland urusla domare som skall skipa rättvisa i de stora turneringarna. 

Damfotbollen har varit inlindad i lite skyddande bomull. Man slår inte flickor, man skyddar dem. Herrlandslagets stjärnor eller, för all del ,den ansvarige förbundskaptenen har kölhalats i mycket kallare vatten efter resultatmässiga fiaskon. Det borde vara andra tider nu. Spelarna är professionella, spelar i stora utländska klubbar, turneringen i Schweiz t ex är en publik succé, TV-intresset ökar, pengarna som omsätts har tusenfaldigats på bara några år. 

Det börjar snart likna det som tjejerna länge strävat efter; att damfotbollen nämns, diskuteras, bevakas, belönas, uppmärksammas på samma nivå som herrfotbollen. Och då kommer automatiskt ännu en likvärdighetskomponent; Analyseras och kritiseras lika hårt. Det är att ta tjejfotbollen på allvar.

Unik straffkollaps

Straffkollapsen mot England är unik i svensk fotboll. 

Peter Gerhardsson borde, efter en uppskattad insats i åtta år för Sverige damlandslag, ha unnat sig en trevligare avskedsföreställning. Men det var som att känslorna inför det frivilliga uttåget för hans del övermannade honom. Han som alltid påpekat att lagets slutuppställning är minst lika viktig när någon frågat honom om startuppställningen.

Nu satt han där vid pokerbordet som en loser som hade sakat alla sina starkaste kort. Och han har alltför lättvindigt viftat bort det som att ”det är sånt som händer i fotboll”. Ja, om man låter det hända. 

Där satt de och kunde bara konstatera fiaskot; Stina Blackstenius (”det var Peters beslut”, sa hon), Fridolina Rolfö (som inte imponerat men naturligtvis hade satt en straff), Kosovare Asllani (möjligen skadad), Johanna Rytting-Kaneryd (Sveriges bästa spelare dittills i turneringen), Jonna Andersson (med Sveriges säkraste tillslag på bollen). 

Ganska givna straffläggare fick vara åskådare när Gerhardsson i något sorts svenskt soldaritetstänk (eller vad?) tyckte att alla i truppen skulle få spela en stund. Det var ju ändå EM. Det hade räckt om en av de ovannämnda hade tryckt dit sin straff så hade Sverige slagit England, förmodligern Italien också i semin och gått till final mot (sannolikt) Spanien. 

Varför bytte han ut båda ytterbackarna, varför skickade han fram Jennifer Falk, den formidabla målvakten som till slut räddade fyra straffar; 

Var det för att hon skulle bli fotbollens superhjälte nummer ett? En joker i leken. Som kan gå hem - eller skicka hem alla.

Damerna vinner pubarna

Varför skicka fram Sofia Jacobsson? Erica, med fotbollsförflutet och i upplösningstillstånd vid vårt bord på puben, skrek rakt ut: 

”Men för helvete, skicka inte fram henne?” 

Hon tog inte ens ansats, koncentrerade sig inte, knuffade bara bort bollen vid sidan av målet. Det var pinsamt. Engelskorna träffade i alla fall mål men mötte också en räddande Falk. Svenskorna fixade fiaskot alldeles själva. De utgjorde den för Gerhardsson så viktiga slutelvan. Jo, nog tog det slut alltid.

Ett bittert, onödigt slut. Och det måste vara det tråkigaste av allt för spelarna; känslan av att de haft en jättechans att klara Italien och gå till final. Nu blir det England igen. Under den strama men framgångsrika nederländska coachen Sarina Wiegman, världens mest framgångsrika förbundskapten på senare år. Ett England som inte riktigt lyft till de höjder där laget färdades genom turneringen som de vann för tre år sedan.

Jag ”gav” EM-guldet till Spanien redan efter första spelomgången. Ändrar inte det. Det finns i alla fall inget lag som når spanjorskornas spelmässiga, tekniska och kreativa höjder.

När jag lämnade puben efter att ha sett Malmö FF.s övertygande seger borta mot Riga i Champions League-kvalet gick folk och fyllde på sina sejdlar. De skulle stanna och se England-Italien. Jag valde en lugnare hemmiljö. Men, när damfotbollen vinner pubarna - då har ett stort steg tagits.