Den femte september smäller det. VM-kval, start i Ljubljana i Slovenien, allt skall stökas över på två månader. Det är så bråttom med allt nuförtiden. Schweiz och Kosovo skall också hanteras. Men det här skeppet, om det lagar sina revor i seglen, borde helt enkelt få sätta kurs mot det VM som USA, Kanada och Mexiko delat upp mellan sig 2026.

Ambition och beslutsångest

Jag har följt den internationella toppfotbollen sedan min första VM-kvalmatch 1965 men aldrig sett så många kompetenta spelare med kapacitet att representera Sverige. Teknik, kvickhet, kreativ förmåga; aldrig tidigare har Sverige haft så många spelare som ser så komplett färdiga och internationellt anpassade ut. Tror heller aldrig  vi haft så många spelare ute i Europa i relativt bra lag och med acceptabel speltid. I de här matcherna mot Ungern och Algeriet saknades Viktor Gyökeres, Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Vikcor Nilsson-Lindelöf, Hugo Bergwall, Sebastian Nanasi och jag gissar att alla skall in i en VM-trupp även om knäopererade Kulusevski svävade lite på målet gällande hans möjligheter att hinna bli klar till VM-kvalpremiären. I så fall värsta tänkbara svenska bortfall, han har genomgående varit bäste svensk på senare tid. 

Jon Dahl Thomasson har verkligen inte legat på latsidan. Om jag förstod hans lite forcerade och sluddriga engelska i snabbintervjun på Viaplay, så har han sett varenda minut av varenda spelare ute i det europeiska ligaspelet och under sina tretton landskamper prövat 53 spelare. Ambitiöst - och svårhanterligt. Beslutsångest är bara förnamnet. 

Bernhardssons genombrott

Om Janne Andersson lite mera primitivt talade med bönder på bönders språk så vill Jon Dahl tala med de lärde på latin. Han vill och är övertygad om att Sverige kan mäta sig spelmässigt också med fotbollens stora nationer. Han har definitivt tagit väl hand om den nya generationen, den som kom lite på mellanhand under Janne Anderssons ledning, och fått ut det som finns av mod och spelskicklighet. Nu, mot Algeriet, fick vi se 31-årige Ken Sema under sitt livs fotbollskväll med ett äkta hat trick. Man kan bara älska den killen för hans leende, han älskvärda sätt att hantera människor, hans ogenerade tal om sin stamning och den kärlek han får för sin öppenhet. Alla verkar älska honom och bara för hans skull vill man ju att VM-drömmen går i uppfyllelse. Det måste man ärligen ge Thomasson; de som visar att de vill vara med får chansen. Vem trodde för bara några månader sedan att man skulle skriva ut betyget ”bäste svensk” till Alexander Bernhardsson. Han personifierade verkligen drömbilden av killen så får chansen och tar den. En komplett spelare, avig, tuff och överraskande snabb, upphovet till tre av Sveriges mål. 

En nyttig varning

Men; Sverige hade 4-0 mot Algeriet, dominerade totalt men påminde oss också om (och förhoppningsvis sig själva, inklusive arkitekten) att riskerna med det här bygget är att försvarsspelet kan braka samman. Det kunde till och med blivit 4-4 men svenskarna kom undan med blotta förskräckelsen i den match som, just därför, kanske var en nyttig varning. Till VM-kvalet måste Thomasson, antingen han vill eller inte, och möjligen genom att göra avkall på sin egen filosofi, säkra upp med primitivare spel när en rejäl ledning skall försvaras. Trötta spelare som fattar dåliga beslut, som (likt Ayari till exempel) fastnar i dribblingsförsök eller bolltapp och  mot så bra bollspelare som algerierna (och ännu värre VM-motståndare) kommer det att straffa sig. Janne A. säkrade upp men missade att få kreativiteten ur den nya generationen, Thomasson har det omvända problemet. Om inte en total plan B så i varje fallen snabb tilfällig omgruppering av styrkorna när det börjar osa katt. Lite cynism i elegansen. Dansken i Sverige kanske borde titta på Norge.

En kapten i stövlar 

Norge har sitt kanske bästa landslag någonsin med Haaland, Ödegård och Sörloth i spetsen. I full gång med VM-kval  redan (femlagsgrupp), fyra raka segrar, 3-0 mot Italien bland annat. Sensationellt. Minns när Norge 1993 efter seger på Ullevål mot Polen gick till sitt första VM i modern tid, USA -sommaren ni minns. Tränaren då, Egil ”Drillo” Olsen, en kinakommunist i gummistövlar, åkte hästdroska på natten genom åskådarmassorna på Karl Johann, som en Eriks-gata, Norge var inte en skidnation, sa han, det var ett fotbollsland. Och så sjöng han långbollens lov och hävdade att om man inte kommit till målchans på tre passningar, så var det likla bra att ge bort bollen till motståndarna och försöka sno tillbaka den så högt som möjligt. Man kan väl säga att han var Jon Dahls absoluta motsats. Norge har väl kvar lite av hans cynism och försvarstänk bland sina nya stjärnor. Dansken borde kunna låna lite.