Jag kan villigt erkänna; jag följer inte damallsvenskan i fotboll. Men jag gladdes åt Häckens fina insatser i Champions League och jag har följt damlandslaget sedan semifinalen i EM mot Italien i Linköping 1982, det som Sverige vann efter ett straffavgörande i finalen på en leråker av Pia Sundhage.

Fotbollens koreografi

I de flesta sporter - nästan alla utom fotboll - finns inga skillnader i upplevelsen mellan dam och herridrott. Friidrott, simning, cykel, skidor, handboll, volleyboll, vad ni vill; i utförande, teknik och finess är det lika spännande, lika underhållande, lika imponerande oavsett kön.

Men fotbollen är en alldeles särskilt konstart. Den har en koreografi, ett spelmönster vi vant oss vid, som kräver en bollhantering med fötterna som gör skillnaderna stora mellan herrar och damer. Generellt. Det finns fina undantag som en gång Therese Sjögran och i dagens landslag, Johanna Rytting Kaneryd, där utförandet i dragningar, finter, bollkänsla närmat sig det som vi förväntar oss av topprestationer. I de flesta sporter är den fysiska skillnaden sådant vi kan bortse ifrån, totalt ointressant. Kajsa Bergqvist hoppade lika fint som Stefan Holm, Sarah Sjöström simmar bättre än alla svenska killar. 

I fotbollen finns vissa underhållningsvärden, spelsekvenser som får oss att applådera och njuta, vi vet hur det skall se ut, vi märker dem som inte når ända fram. 

Detta till trots; damfotbollens revolution i Sverige har så många andra värden, har öppnat idrottens dörr för så många som inte tyckte sig passa in i någon annan sport. Och mycket har hänt. Och jag tvekade aldrig när jag en gång år 2000 och efter tidningen Arbetets nedläggning (det var den tidningen med deras damernas riddare, Torsten Frennstedt, som dittills delat ut Diamantbollen till Årets kvinnliga fotbollspelare) ringde Svenska Fotbollförbundets ordförande Lars Åke Lagrell och bad honom se till så att Sydsvenskan kunde ta över ansvaret för Diamantbollen och så är det sedan dess.

Krävs mera egoism

Så jag är definitivt ingen som föraktar damfotboll. Men det bästa vi kan göra den är att behandla dess utövare som vi behandlar männen. Rosar och risar efter förtjänst. En rätt typisk detalj; Kosovare Asllani, som hade öppet mål och bara behövde sätta fram en fot på Rytting-Kaneryds inlägg (eller om det var ett försök till avslut) men avstod med motiveringen att hon inte ville ta målet från henne. Det som nu inte blev. Tror ni Viktor Gyökeres eller Isak hade varit lika osjälvisk i samma sitution på en boll inspelad av Kulusevski? Icke. 

Lite mera egosim och lite mindre känslojoller är på sin plats. Det har slagit mig i rätt många matcher på senare tid, att det är just när den möjliga målassisten skall slås eller när bollen skall tryckas in i mål som de största bristerna i damlandslaget uppenbaras. För tveksamt, för slarvigt, för odistinkt hos leverantören, för tamt, för feltajmat, för ouppmärksamt hos avslutaren. 

Länge nog har det svenska hoppet stått till Stina Blackstenius men hon har blivit lite som Marcus Berg under hans sista tid i landslaget; för svag som målskytt, berömvärd för sin energi och sitt offensiva försvarsarbete. Det räcker inte. 

Sverige har idag ingen skoningslös avslutare i klass med de för sin tid suveräna Pia Sundhage, Lena Widekull, Victoria Sandell (då Svensson), Hanna Ljungberg eller Lotta Schelin. Vi får förlita oss på Magdalena Erikssons nickmål på hörna om vi vill ta poäng mot en slagpåse (dock taktiskt mycket imponerande) som Wales.

Vill inte höra Saga:n

Saga Fredriksson. Kan någon få tyst på henne? Hon sitter som bisittare, d v s hon skall stötta kommentatorn om han behöver hjälp att förklara varför det blir si och inte så. Men hon pratar hela tiden. 

Hon kan mycket om fotboll och det verkar som om hon vill stjäla tystnaden - en TV-kommentators kanske viktigaste tillgång - för att visa hur mycket hon kan. Men hon pratar tränarspråk, hon rabblar tirader av ord, totalt meningslösa och ointressanta för oss som tittar. 

Hon pratar mer än huvudkommentatorn fast hon borde nöja sig med korta inpass. Hon påpekar att någon träffar snett och bollen går utanför. 

Snälla Saga, vi ser allt detta. Du är i TV, inte i radio. Och vi som tror oss kunna fotboll behöver inte all denna information och de som tittar, men utan att hänga upp sig på mittfältsstrategier eller antal spelare i backlinjen, bryr sig inte alls. 

De vill bara titta på underhållande fotboll. Och det verkar heller inte som alla de TV-konglomerat som byter sändningsrättigheter med varandra har en enda person i ledande befattning som bryr sig om att regissera sina medarbetare eller ägna sig åt utbildning eller språkutveckling. 

Fotbollsmatcher skall inte pratas sönder. De skall åses och publiken möjligen enkelt och kortfattad vägledas i det vi kanske inte förstår eller uppmärksammar. Nej, usch, jag orkar inte höra den här Saga:n en gång till. 

Generellt måste annars sägas; de kvinnliga s k expertkommentatorer som numera enligt jämställdhetsprincipen engagerats är inte ett dugg sämre eller bättre än sina manliga kolleger.