Matchen mellan IFK Göteborg och nykomlingen Öster fick avbrytas en timma efter att en  fotbollsmarodör tog sig in på planen och gick till attack mot Österspelaren Sebastian Starke Hedlund. Mannen kunde varit beväpnad med kniv - säkerhetskontrollerna är som bekant långt ifrån vattentäta på våra allsvenska arenor. Vad hade hänt då? Hade paragrafryttarna gått segrande ur dramat då också?

Gränsen passerad

Det var några starka och nästan ödesmättade minuter när en djupt besviken Östertränare, Martin Foyston, i en TV-intervju uttryckte sin stora besvikelse över att hans lag satt i en rävsax som indirekt tvingade laget att återuppta spelet. Känslomässigt, vältaligt, kloka ord. Han menade att beslutet att låta fortsätta matchen var en skam, att svensk fotboll här missade en stor chans att visa var gränserna går, att man inte accepterar vad som helst. Den gränsen var passerad.

Det är självklart att Östers spelare och tränare inte ville fortsätta matchen. Det hade betytt walk over och att laget fått åka hem till Växjö tomhänta och övergivna medan matchen avgjordes på kontoret med de klara siffrorna 3-0 och tre poäng till IFK Göteborg. Det lag vars halsduk hängde om halsen på den man som med fullt uppsåt sprang in och fysiskt angrep en spelare i motståndarlaget. Så fungerar det när paragrafryttarna blundar för verkligheten. 

Men vad hade hänt om domarteamet och Göteborgs spelare också sagt att de vägrade fortsätta spela? Det hade varit den allra starkaste manifestationen den här tragiska kvällen för svensk fotboll. Om de bara stannat i sina omklädningsrum och vägrat gå på planen igen. Hur hade matchmötet slutat då?

En tragikompisk dragkamp

Det räcker ju inte med slenterianmässiga ord som ”oacceptabelt” och ”vi ser det som en enskild händelse”. Det måste markeras så hårt, att också supportergrupperna inser att de måste rensa ut i sina egna led. Och det kanske var det mest tragiska och någonting att verkligen ta fasta på för klubbarna; när några halvt handlingsförlamade män ur den s k säkerhetspersonalen fick tag i mannen när han försökte fly upp till ”de sina” på läktaren, så sträckte sig ett antal armar ner, som för att rädda en drunknad, och försökte dra hem honom till det gäng som uppenbarligen sympatiserade med honom. 

Det blev en både komisk och tragisk bild av en dragkamp mellan dem som försöker försvara lag och ordning och de som uppenbarligen är beredda att också inför den stora allmänheten och TV-kamerorna demonstrera sim totala likgiltighet. De ville bara ha hem sin modige krigare från fronten, ta hand om honom, gömma honom. För det är ju så - hur mycket klubbarna än försvarar och romantiserar supporterkulturen; den är förstås till övervägande delen fantatisk, allsvenska matcher spelas i en publik miljö som är enastående också vid internationella jämförelser - att det i de stora, stöttande skarorna också gömmer sig kriminella element som är beredda att påverka både klubbarnas verksamhet och matchernas resultat.

När spelarna bockar och tackar och sjunger för sina fans efter matcherna så bör de veta att i den underdånigheten gömmer sig också en sorts acceptans för det som göms inom en vacker ram.

Trubbigt och fyrkantigt

Det tycks ju som att de flesta inte ville att matchen skulle återupptas, vilka administrativa problem det än hade inneburit. Spelarföreningens generalsekreterare, den förre Blåvitt-spelaren Magnus Erlingmark, menade att gränsen överskridits, att matchen inte borde spelats klart. Svenska Fotbollförbundets domarchef, Stefan Johannesson, måste förstås säga att regelverket som klubbarna kommit överens om skall följas (d v s inga matcher skall avgöras på kontoret)  - men i undertexten  hör man också hans högst personliga tveksamhet, för att inte säga åsikt att detta inte blev något bra beslut.

Det s k matchmötet mellan matchdelegat, domare, säkertsansvariga för båda klubbarna samt polisen slutade enligt uppgift i total enighet om att spela matchen färdig. Det är precis som det var i lumpen - i varje fall på min tid - att när kartan och verkligheten inte stämmer överens då gäller kartan. Trubbigt och fykantigt och oflexibelt så det förslår. 

Och  vad skall man säga om säkerhetsanordningarna; säkerhetsvakter som verkade helt överrumplade, de var bara två där i dragkampslaget mot attentatsmannens kompisar bakom staketet. 

Vad händer i en skola som utsätts för ett attentat? Man stänger den, skickar hem barnen och lärarna; undervisning och betyg är plötsligt av underordnad betydelse.

Matchen skulle aldrig spelats klar.

I Öster orkade man inte ens glädjas åt tre poäng

Attentatsmannen försattes på fri fot.