Nu vet vi vart det bar: rakt ner i källaren med fem tunga spannar med avslagen pilsner.

1-3 mot Mjällby, 0-5 mot FC Köpenhamn. Två stjärnsmällar på bara några dagar, två allvarliga påminnelser om att MFF i år är ett lag med en spelmodell som ingen riktigt tycks förstå och en trupp med övervärderade spelare som inte levererar. Utklassningen på Parken anandes redan efter fem minuter, det var klasskillnad i allt, malmölaget ett osammanhängande pussel där den ena biten efter den andra föll i golvet.  Det var pinsamt att se.

 Komplicerat experiment

När andra lag, som till exempel Mjällby och FC Köpenhamn, spelar enkelt, kvickt och självklart fortsätter Malmö att spela svårt, långsamt och krångligt. Det blir mer och mer tydligt, ju fler matcher man ser, att den spelmodell som Henrik Rydström försökt inplantera inte fungerar. Han har försökt sig på spel utan en riktig forward och jag förvånades över att spelare som Ali och Ekong, när det förväntades ett stort spelövertag från hemmalaget, inte fanns med från början för att i alla fall kunna hota hemmalaget med några kontringar. Det finns inget välorganiserat anfallsspel i MFF, inga centrala attacker, inga skott som kan ställa till problem. Ingen harmoni. MFF har haft målet att bli Nordens bästa lag. Istället sjunker  man på den internationella listan. 

Malmö FF är det mest  svåranalyserade laget i svensk toppfotboll det här året. En och annan match med ett spel som sprudlar av självförtroende, vilja och lust, men, alltför ofta har det känts som ett komplicerat experiment som kört i diket. Jag begriper mig inte riktigt på fotbollsfilosofen Henrik Rydström. Varken det han uttrycker med sina skisser över hur han vill att spelarna skall agera eller när han efteråt skall förklara att det gick åt helvete den här gången också.

Det är så mycket rundsnack och inlindade fraser, så svårt att begripa sig på och, ja, det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, som min gamla svensklärare sa en gång. Det finns inget annat lag som spelar fotboll som MFF gör.

Kan missa alla tåg

Visst, det har blivit två guld under Henrik Rydström men då hade han starkare och friskare individualister, målgörare som kunde avgöra matcherna. Rydströms taktiska mönster har blivit allt mer invecklade - eller enkelspåriga om ni så vill. Den enda vägen till målet som fältherren själv snitslat ut tycks vara den som Taha Ali titt som tätt snubblar in på västerut. Ibland går det fint, ofta går det inte alls. Ensidigt har det fått fortsätta så fast det blivit alldeles uppenbart att motståndarna för längesedan listade ut hur MFF vill anfalla. Ali tar sig ibland fram ändå, därför att han är ett unikum i årets allsvenska.

Men det är bara att kolla i statistikkolumnerna för att förstå, att utan poängspelare vinnar man inte Allsvenskan. Guldet blev till sand. Det kan till och med gå så illa att MFF missar alla avgångarna från den internationella perrongen. Och då heter rubriken: FIASKO. Kanske till och med med förstärkningsprefixet DUNDER.

Det finns många frågetecken att sätta ut i marginalen på det protokoll som bör innehålla en ingående analys över de överlägsna resursernas klena utfall. Jag satt och tänkte då det där uppe på min fina läktarplats på MFF:s egna, lagom stora och väldigt inbjudande fotbollsstadion under klubbens senaste livräddningsövning mot Mjällby AIF; MFF har värvat kända namn, spelare som suttit i diverse frysboxar, halvt otränade och skadebenägna. De har inte lyft laget. Robin Olsen är den senaste. Men målvakter har ju klubben ingen brist på, vare sig kvalitetsmässigt eller till numerären. Och Olsen har inte sett bättre ut hittills än vilken normal allsvensk målvakt som helst.

Svårbegriplig väg

Jag har ingen statistik så jag skjuter från höften; finns det någon annan klubb i Allsvenskan med lika hög frånvaro på grund av skador på så många vitala spelare? Det fanns en övertro på att Isaak Kiese-Thelin skulle fortsätta att leverera upp till pensionsåldern, det finns samma övertro på att spelgeniet Anders Christansen skall återuppfinna sin flydda ungdom. Oliver Berg levererar inte som han gjorde i Kalmar. Förra höstens landslagsmässige friskus Hugo Bohlin har förvandlats till en mera försvarande än anfallande talang. Det finns en högersida som under spelets gång ofta är tom som en landsortskyrka under Trefaldighet men inte utnyttjas.

Jag tror inte Rydströms krångliga, nästan enfaldiga ”vänsterfotboll” har någonting med hans politiska åsikter att göra. Han är stridslysten, står för sina åsikter och har tagit strid mot Sverigedemokraterna och det bör han ju hedras för. Men nu har han valt en svårbegriplig väg mot makten inom svensk fotboll och 1-3-förlusten mot Mjällby var inte bara genant; den visade att billigare, mindre solbelysta spelare lojalt, fyndigt, konsekvent och med fotbollens ABC som lärobok helt enkelt är så mycket bättre som LAG, att man bara kan hoppas att Listerlandets stolthet får vinna Allsvenskan och ge storklubbarna en rejäl käftsmäll och en klocka som ringer väckelsen i deras öron.

Malmö FF:s högsta ledning måste ta sig en allvarlig funderare på om det är den här tränaren och hans  fotbollsmodell som är vägen framåt för klubben. Jag tillåter mig att tvivla.