Och en allsvensk sammanfattning skulle ju förberedas. Omöjligt att rakt ut påstå att den här årgången, den 100:e dessutom, var bättre eller sämre än någon av de närmast föregående. Vet inte heller om sådana jämförelser spelar någon roll längre. Folk kommer ändå, i rekordstora skaror dessutom, entusiasmen finns där, tifona fantasirika och effektfulla.

Det är så mycket fint man kan säga om allsvenskan och jag har märkt när jag gör mina val, att jag hellre ser en allsvensk match än en från de stora ligorna. Fast jag vet och märker kvalitetsskillnaderna. Kanske har det att göra med de svindlande summorna i fotbollens människohandel och förstås de mer än tvivelaktiga ägarförhållandena. 

Avslagen mästarfotboll

Att guldfesten hölls i Malmö, att det var hit förbundsfolket (ingen Reinfeldt; har han redan haft förstånd att avgå?) fick resa med Lennart Johansson pokal stod skrivet, inte bara i stjärnorna, utan i vartenda så kallat experttips från tidigt i våras. Det fanns hinder på vägen, det är påfallande många halvhjärtade insatser av laget man minns, hösten har varit lite upp och ner och även om de spelmässiga insatserna i Europa League varit godkända så saknades en plan B i Henrik Rydströms förberedelser eller, rättare sagt, lite snabbare forwards för att kunna vinna kontringspoäng.

Att klubben förlängt två år med Isaak Kiese-Thelin förvånar. Har han tappat tempo och vinner inte varken närkamper eller höjddueller i samma utsträckning som tidigare. MFF är bäst i Sverige men vi väntar på det stora internationella genombrottet. En fin hyllning fick vi se, Sören Rieks fick plocka åt sig ett 4:e SM-guld innan han, 37 år gammal, tackade för sig.

Men, seger med elva poäng och man måste förstås imponeras av arbetet i Malmö med att hålla hög nivå över tid. Klubben är inne i ett guldstim och det finns knappast några allvarliga bakslag som lurar runt hörnet. Dock; medelåldern hög, de skadade spelarna för många, missar i nyrekryteringen måste kunna minimeras.

Än har klubben inte fått ut det som kan förväntas med tanke på resurser och organisation men i  Sverige lyser den ljusblå tröjan som en drömmarnas symbol, det är till den här nivån många vill men få ens får möjligheten att försöka realisera. Finalmatchen avslagen men en halvleks mästarfotboll bjöds ändå storpubliken på.

Delat tränarpris

Så Henrik Rydström är Allsvenskan främste tränare då? Intressant, skicklig, vältalig och med en lysande framtid men jag ser honom också fatta svårbegripliga beslut; som att plocka höstens man, Hugo Bolin, av planen när man jagade poäng nere i Istanbul senast. Nej, mitt val där står mellan Hammarbys Kim Hellberg och Gais Fredrik ”Fidde” Holmberg.

Söders genom åren lite svajiga Bajrare har fått stabilitet, en självsäker attityd och en kvalitet som lever upp till den charmnivå som alltid tillskrivits klubben. Kim har först i Värnamo och nu, på bara ett år i Stockholm, gjort Hammarby till ett lag som till en mycket lägre pris ändå spelmässigt varit på Malmös nivå. Lagen spelade för övrigt att en utmärkt sista match (2-2) mot varann i näst sista omgången.

Fredrik ”Fidde” Holmberg är också värd ett eget kapitel. Minns ni premiäromgången. Gais-Brommapojkarna 0-4. Jag stod veckan senare i MFF:s pressrum och pratade med skådespelaren och komikern Claes Malmberg och han antydde lite diskret sin fruktan för fortsättningen och den huvudvärk som väntade en inbiten Gaisare.

Ingen av oss trodde väl det vi senare fått se: ett lag som gjort de svårt för de flesta, som hamnat i Allsvenskans toppskikt. Holmberg vann alltså Ettan södra med laget 2022, kom tvåa i Superettan ifjol och har varit ett av Allsvenskan mest imponerande lag i år. Det är en otrolig bedrift. Så Kim och Fidde får dela på mitt tränarpris.

Mörkt för Djurgården

Vi kommer att minnas det allsvenska jubileumsåret som ett lidandets år för gamla storklubbar som Kamraterna från Norrköping och Göteborg. Båda klara för fortsatt allsvenskt spel först i de sista två omgångarna. Blåvita göteborgare förmådde inte ens rädda sitt eget skinn, det klarade sig med en skamfilad glans i behåll tack vare att Iinte heller FK Värnamo förmådde göra något mål.

Det blir kval för Jonas Therns skapelse mot Landskrona Bois och av det lilla jag sett av topplagen i Superettan i år kommer de blåvitrandiga skåningarna att få det svårt att göra sällskap med Degerfors och Öster till Allsvenskan. Starkt av  Degerfors efter bara ett år i Superettan, efterlängtat i Växjö efter elva år utan allsvensk fotboll.

Mjällby har fortsatt att överraska och ta skalper mot alla odds, det är närmast mirakel som utförs vecka ut och vecka in. besviskelserna är förstås Kalmar, som såg ut att kunna fortsatta förvalta det arv guldtränaren Henrik Rydström lämnat efter sig.

Häcken har varit till oigenkännlighet förvandlat till ett halvslött mittenlag, Elfsborg spelade stundtals en fotboll som borde lönat sig bättre och vad skall man kalla Djurgårdens kollaps på alla plan; nu missade laget också Europaspel till nästa år, tränarna fick gå med tre omgångar kvar, fansen har skämt ut sig och alla derbyn förlorats,. 

Och en dag som den här glömmer jag att det också var ett år med hot, spelavbrott, rök, bengaler och fans som bar sig illa år. Nej, jag glömmer inte, jag lämnar det bara därhän några månader och hoppas, i min naivitet, att jag slipper se mera av eländet nästa år.