Ludmilla - sjuk i cancer igen
Jag minns när Ludmila Enqguist fick frågan; vad gör du om tjugo år. Hon svarade; ”Kanske driver jag en restaurang, kanske är jag död.” Hennes mormor och hennes mor hade dött alltför tidigt, själv fick hon cancer vid 35 års ålder, döden har jagat henne och nu har hon berättat sitt livs historia, som hon säger; innan det är för sent. Cancern har drabbat henne igen.
Historien om Ludmila Engquist (som nu kommer i bokform, ”Ludmila - svenskare kan ingen vara”) är ett drama utan motstycke i svensk idrottshistoria. Hon var en främmande fågel färgad i gult och blått, hon hade fått sin utbildning på annat håll, hon var en produkt av en annan politik, en annan moral, hennes liv är en thriller, ett drama om kärlek och svartsjuka, om öst och väst, om pengar och heder, om droger och sjukdom, om tårar och skratt, om förtroende och svek, om kommunism och kapitalism, om invandring och landsflykt.
En uppbrottets tid
Hon var en sällsynt idrottstalang, väl tillvaratagen av det hänsynslösa ryska systemet där barnen forslades dit där de bäste kunde göra nytta för sitt land. Och i sinom tid försedd med den medicinska service som, i Ludmilas fall, innebar proteiner med anabola steroider mellan 1987 till 1991 när det sovjetiska imperiet sprack sönder. En far som söp, en tio år äldre tränare som gjorde henne gravid som tonåring (”det var aldrig kärlek”) och vars efternamn - Narozjilenko - hon bar när hon 27 år gammal vann VM-guldet på 100 meter häck i Tokyo 1991. Sovjets sista suck, den olympiska rörelsens sista utbetalning av guld till en dopingförgiftad nation.
Det blev en uppbrottets tid. Efter VM-guldet i Tokyo försvann hon med medaljen om halsen i en buss hem till förläggningen, hon hade gjort sitt för landet, guldmakare massproducerades och väckte ingen uppmärksamhet. Det skulle bli ett annat när hon efter skilsmässan och en dopingdom och efter att ha träffat den svenske agenten för ryska idrottare, Johan Engquist, hamnade i Sverige. Här skulle hon så småningom omfamnas och få den kärlek och beundran som hon länge hade förtjänat.
Snabbspår till blågult
När hon efter en dopingavstängning på fyra år 1993 (hennes ryske man erkände senare att han kontaminerat hennes sportdryck med dopingpreparat, och hennes dom mildrades och hon blev fri att tävla igen) så småningom hamnade i Sverige och det uppenbarades att en världsstjärna hade ”flytt” hit satte den dåvarande folkpartiledaren och ordföranden för Svenska Friidrottsförbundet, Bengt Westerberg, fart på papperskvarnarna på våren 1996 och hittade ett snabbt spår till svensk medborgarskap hos Invandrarverket i en tid då det rådde allmän depression i svensk friidrott. Inga pengar (efter det ekonomiska fiaskot till följd av VM i Göteborg året innan) och inga lysande stjärnor. Ludmila fick sitt svenska medborgarskap på nolltid och kunde senare under året, med blott en hundradels marginal, vinna Sveriges första kvinnliga OS-guld i friidrott i CNN:s och Cocacolas huvudstad Atlanta. Då var hon ren, det garanterar hon, men hon var byggd i Sovjetunionens tablettförgiftade medaljfabriker och under de post-sovjetiska åren av sin f d man och hon hade tillhört en friidrottsgrupp som 1992 gästade Malmö och ertappades med anabola steroider. I Sverige gick ändå förlåtelse, hyllningar och beundran. Fast hon erkände att hon inte kunde bli något annat än rysk. Trots att hon hatade det som där hade skett. ”Att säga nej var aldrig ett alternativ i det gamla Sovjet.” Varken till plågsam barnaga i idrottslig förklädnad eller systematisk doping.
Attraktiv cancerpatient
1999 var jag på ett dopingseminarium i Stockholm, professor Arne Ljungqvist var en av föreläsarna men han tvingades avbryta sin medverkan för ”ett annat möte”. Han skulle tjänstgöra som stöd på en presskonferens på Arlanda med Ludmila och Johan Engquist, den svenska världsstjärnan meddelade att hon skulle opereras för en cancerknöl stor som en golfboll i sitt högra bröst. Operationen skedde den 21 april 1999, cellgifter sattes in, hon beslutades sig för att fortsätta träna och tävla och den 30 juli slog hon stora delar av världseliten på DN-galan, bejublad och kärleksbombad av den svenska publiken. Jag var där, minns en nästan kuslig presskonferens där det pratades mera om vilka tävlingar hon skulle göra, vilka tider, om att galaarrangörernas intresse ökade för Ludmilas medverkan. Kunde hon bli frisk? Det tycktes för stunden underordnat. Hur som helst. Senare på året tog hon, mellan två cellgiftsbehandlingar, VM-brons i Sevilla.
Nu blev hon Årets personlighet, Årets idrottskvinna, Årets idrottspersonlighet och röstades fram till Jerringpriset. Men till slut sa kroppen ifrån, hon trodde att cellgiftsbehandlingarna förstört hennes rytmik, hon skyllde på dåliga hälsenor och att hon måste lägga ner karriären. Men agenten och maken Johan Engquist hade andra tankar.
Enastående idrottskvinna
Hon hade gjort honom till viljes med sina segrar i svenska färger, hon hade gjort sitt för den sovjetiska regimen, det kunde (borde) varit nog men, som hon säger - ”Han älskade mig mera när jag presterade” - så hon gick också med på den sanslösa idén 2001 att göra henne världsunik; hon skulle bli den första kvinna att vinna OS-guld både sommar och vinter. Det skulle ske i en bob i Salt Lake City. Men hon hatade det, var rädd, vågade inte hoppa av men tog - utan Johans vetskap - ryska steroider och åkte fast för doping - igen. Den 4 november 2001 på ett hotellrum i Köpenhamn kom erkännandet och där tog sagan slut. Bobsatsningen avbruten. Paret bosatte sig i Spanien, fick barn, ekonomin rasade, de kom på fötter igen men det blev skilsmässa och under nitton år har Ludmilla hållit sig undan offentligheten. Nu har hennes cancer kommit tillbaka, hon känner att tiden rinner ut, hon inhalerar morfin för sin värk men hon vill berätta innan det är för sent. Det är en oerhört sorglig historia. Hon
ber inte om förlåtelse bara om förståelse. Hon var en gång en enastående idrottskvinna, ett tekniskt fenomen och träningsnarkoman av sällan skådat slag. I det avseendet fick hon många att inse vilka nivåer som krävs i träning, förberedelser och inrutat liv för att nå toppen. Misshandlad, hänsynslöst dopad, utnyttjad i två ekonomiska system. Ett liv i helvetet med undantag för några skutt upp i sjunde himlen.
Hennes levnadshistoria är unik men fasansfullt dramatisk och ruskig. Hon är inte oskyldig men jag har svårt att döma. Jag kan så här i efterhand bara känna sympati med hennes beslut att öppet berätta och beklaga hennes öde.
Lysande stjärna, främmande fågel, en nedstörtad ängel.
Mest lästa just nu
Ekonomiska fördelningsfrågor, samt den demokratiska processen, var i fokus vid fotboll-Sveriges unika distriktskonferens på Arlanda i helgen. För första gången möttes de 24 distrikten utan närvaro av SvFF-representanter. Ordföranden Fredrik Reinfeldt och hans stab hade inte bjudits in.
Mötesordförande var Ola Johansson, Gästrikland, och han vill tona ned frånvaron av SvFF
Bara en vecka efter att KFUM Central presenterade planerna på ett nytt stort föreningshus i Hagastaden i Stockholm tillkännages att en jätteanläggning om 25 000 kvadratmeter ska byggas i Bromma. Kostnaden är beräknad till 1 miljard kronor.
Båda satsningarna inkluderar en multihall och rymmer även fler hallar för inomhusidrotter. Satsningarna innebär helt nya och väsentligt förbättrade villkor för Stockholmsidrotten.
De ställer upp för andra. De ställer upp för idrotten. De bjuder osjälviskt på stora delar av sin fritid för att framtidens svenska stjärnor – och för dem som aldrig kommer i närheten – ska kunna tävla i friidrott.
Och allt de får är en fika och en t-shirt. Om ens det…
Utan funktionärerna stannar idrotten
Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.
För andra året i rad låter kafferosteriet Löfbergs 50 värmländska föreningar dela på en halv miljon kronor.
Utan att de har gjort något speciellt just nu, utan därför att föreningarna finns, det räcker som skäl
Flera sådana företag och fler liknande initiativ, vore öänskvärt.
nya 100 000 kronor går till prenumeranten Sofia Thuvesson – och en likadan summa till Floby VK efter en ny dragning av JOYNA från ideella Folkspel.
– Allvarligt? Det är ju en fantastisk nyhet. En jätteviktig extra inkomst för oss, säger föreningens ordförande Denny Walthersson.
Framtidens marknad för medierättigheter – men hur kommer en ny verklighet att påverka svensk idrott? Ämnet stod i fokus på advokat byrån MAQS seminarium om sport, event och underhållning.
Stefan Backman, chefsjurist på Telia och styrelseordförande på TV 4, som ägs av Telia, har sin uppfattning klar. Piratkopierade tjänster, så kallad IPTV, finns i dag hos 28 procent av landets konsumenter av streaming-tjänster.
IFK Norrköping blir starkt kritiserat, Klubben går nu ut med Information om att det bllir en större ekonomisk förlust än väntat i det kommande bokslutet. Lägre intäkter och färre spelarförsäljningar än förväntat är skälen. Samtidigt är landslagsspelaren, Linus Wahlqvis, mycket kritisk och menar att klubben slarvade bort en övergång när hans förra radarkamrat, Alexander Fransson ville återvända till klubben, men nobbades av IFK.
Skriv kommentar