Och av det vi fick se på den arena där jubileumsfotboll skulle visas kan vi också konstatera att den fotbollsmässiga underhållningen inte alls ingick i repertoaren. Det var mest spark och spring, knuff och hets och, ja, död och hat istället för levande fotboll och glädje. Det var sorgesamt att se och det Djurgården, som jag på allvar har betraktat som förste utmanare till Malmö FF om guldet, personifierades den här eftermiddagen mest av tränaren Kim Bergstrands frustration och dåliga uppträdande.

Huliganer på plan

Att det finns mycket korkat att läsa i den poesibok som de s k fansen gemensamt skapar på läktarna har man förstås vant sig vid, men jag förlikar mig aldrig med det. I tider när folk slår ihjäl varandra för att de har en annan tro - det finns ingen Gud, kan ni inte lägga ner det där - och när 12-13-åringar erbjuder sig mördaruppdrag på nätet och kriminaliteten och maffiarörelser äter in sig i samhället för att komma åt våra gemensamma pengar, ja, då kan man naturligtvis inte ha särskilt höga tankar om människan. 

Men man hade velat hoppas att vi skulle kunna gå på fotboll och se det för vad det är. Det är ett lågt underbetyg som skall delas ut till de ledare för klubbar med spelare som beter sig som tvillingklubbarna i söndagens stockholmsderby som vanns, fullt välförtjänt, av AIK. Men tyvärr fick vi se huliganismen flytta ner från läktarna till planen. Jag var rent av förvånad länge över att det var så lugnt på läktarna när det var så sjukligt hetsigt på planen, så löjlig låg sandlådenivå på duellerna. 

Bollen stod inte alls i centrum den här eftermiddagen. Det var våld och provokationer, en löjlig macho-duell och med ledare som inte kunde hålla sin stridstuppar i herrans tukt och förmaning.

 En dunk i ryggen

Den här gången verkade det inte vara en överhettad publik som provocerade och hetsade kombattanterna till övergrepp och dumma tilltag, snarare spelet som till slut fick publiken (i varje fall Djurgårdens dödshotare) att gå igång och smälla av det de hade med sig av förbjuden, pyroteknisk rekvisita; farlig för både dem själva, övrig publik och spelare. 

Avbrott, krismöten, återupptaget spel och två huvudaktörer, tränarna Henok Goitom (AIK) och Kim Bergstrand (Djurgården) uppvisade till nya läktarplatser med ett rött kort som entrébiljett. Herregud, även om det råkar vara två lag från samma stad (jo, jag vet AIK är från Solna) så är det en vanlig allsvensk match med tre poäng i potten som skall spelas, bäst i stan avgörs inte förrän tabellplaceringarna är klara till hösten, det där rivaliserandet bara för hetsen och käbblets skull är ju bara fånigt. Så länge man inte kan ta matchen med lite glimt i ögat, med fyndigheter och eleganta pikar istället för hat och hot och hets och våld. 

Ni är ju fullvuxna människor, vad är detta för barnsligheter. Varför skall man ut och besöka släkten efter ett mål och provocerande nog ta vägen genom fiendeland? Räcker det inte med att fira med sina medspelare? Och om nostalgin nu skall framhävas vid jubileet med gamla tröjor och allt; för 100 år sedan fick målskytten en klapp på axeln eller en dunk i ryggen och sedan raka vägen upp till avspark. Märkvärdigare var det inte. Firandet fick i varje fall vänta till efter  matchen. Om det nu var med familjen eller på krogen. Och vad hade djurgårdarna nere på kortsidan att göra efter matchen? Vad hade de fansen att tacka för?

Föredömligt, Lagerlöf!

En tredjedel av Allsvenskan 2024 återstår. Även om Malmö FF kryssar sig fram mellan blindskären och försöker väga av kraft och energi i tillämpliga delar mellan Allsvenskan och jakten på gruppspel i Europa så tuffar man ändå på - utan att få full effekt av sitt eviga bolltrillande - i det närmaste ohotade. Djurgården är alltjämt min huvudkonkurrent men måste skifta fokus, börja spela den fotboll laget länge gjort så bra. Tränaren Kim Bergstrand verkar hela tiden vara nära bristningsgränsen, nu fick han kanske ett välbehövligt utbrott för att lätta på trycket, men hans kompanjon, Thomas Lagerlöf, var imponerande lugn, analytisk och klok när han kom till TV-mikrofonerna som en mycket  god förlorare. Han skyllde inte på någon annan. Kan han överföra sitt fina uppträdande till sina spelare kan Djurgården även fortsatt vara att räkna med. 

Imponerande att se hur Hammarbys Kim Hellberg har fått fart på sin andra allsvenska klubb. Värnamo var en sensation under hans ledning, nu grönskar det på Söders höjder. Det räcker med ett par magplask för MFF för att det skall kunna bli spänning i toppen igen. Malmölaget har den största truppen men det räckte inte med ”B-laget” för att betvinga Norrköping. Henrik Rydström fick toppa laget på slutet för att få till ett segerryck.